Som på en skolgård där vissa inte platsar

Har ni läst berättelsen om Carrie, den amerikanska författaren Stephen Kings debutroman? En berättelse om en tonårsflicka i en amerikansk skola som aldrig får chansen att passa in. I slutet av berättelsen utsätts Carrie för det vidrigaste av skämt. Hon luras att tro att hon är bjuden till skolans bal av pojken hon är kär i. Men väl där, uppklädd och med en gryende självkänsla, häller hennes värsta plågoande en spann grisblod över henne.

Jag tänker på Carrie när jag än en gång läser vår reporter Katarina Connheims artiklar om de attityder kvinnliga byggjobbare möter när de söker jobb. Tänk dig att du gör din läxa, så som plåtslagaren Sofie Westergren gjorde. Hon följer de råd och anvisningar som våra högsta politiker med uppfordrande ton ger våra ungdomar: Utbilda dig i ett bristyrke, var beredd att flytta.

Sen när hon väl står där, full av förväntan, redo att bidra till svensk tillväxt och välfärd, så får hon höra: ”Vi har pratat med en kille och vi kör på det. Vi tror inte att du skulle passa in, vi har mest gubbar på verkstaden”.

Jag tänker på Carrie när jag läser det.

Eller Malin Granberg, 29-årig snickare, som fick höra: ”Vi har inte någon toalett när vi är ute och jobbar”.

Jag tänker på Carrie.

För det är i grunden samma mekanismer som styr sociala hierarkier på våra skolgårdar och i den svenska byggbranschen. En klick rädda människor som står i en inre krets och försvarar det de har. Som pekar på dem som står utanför och säger: ”Du passar in. Men inte du.” Och skälen till varför vissa väljs in och andra inte är inte rationella, är inte förutsägbara.

När Ola Månsson, Sveriges Byggindustriers vd, i SR Ekots utmärkta citering av vår granskning, sedan påstår att han inte kände till siffrorna över den kvinnliga byggarbetslösheten, då framstår han som en trött rektor som sedan länge retirerat från sin post och bara går och väntar på pension.

Berättelsen om Carrie får ett våldsamt slut. Hon besitter telekinesiska krafter som hon använder för att utplåna människorna som förstör hennes liv. Malin Granberg, Sofia Westergren och deras kollegor besitter inga sådana krafter. De är dessutom få till antalet, jämfört med sina manliga kollegor. Så här finns ett jobb att göra, för oss som inte fötts som kvinnor. Vi måste kliva ur den inre kretsen och säga, ”Håll käften. Hon får visst vara med. Och hon. Och hon. Och hon. Och alla andra som besitter rätt kompetens för de uppgifter vi har att göra”

Det jobbet börjar idag. På din arbetsplats. Nu.

JOHAN SJÖHOLM, redaktör