Det handlar så klart om lågan - inte om pengarna
Finns det någon trend som är tydlig inom fackföreningsrörelsen så är det att den enskilde medlemmen allt mer ser sin organisation som ett serviceorgan. Ett ställe dit man vänder sig när det av någon anledning strular i relationen med arbetsgivaren. Där man får bra villkor och pris på sina försäkringar. Vissa får, genom att betala en extra peng, ett tillskott till a-kassan om arbetslösheten slår till.
Och det är väl jättebra om facken kan hjälpa till med det här.
Men det finns en dimension till av fackföreningsrörelsen, åtminstone bland LO-facken, och det är den som riskerar att glömmas bort när facket får allt mer rollen av ”problemlösarkonsult”.
Kampdimensionen.
Och det är här ackordet kommer in.
Förr i tiden ville Byggnads inte ha ackord. Det sågs som ett sätt för företagen att hårt kunna driva på och kontrollera sina anställda genom osäkra inkomster.
I takt med att anställningstrygghet och grundlönestystem förbättrades fick ackordet en rakt motsatt effekt. Numer har det blivit en yttersta garant för den enskilde byggjobbarens chans att ha inflytande över lönebildningen. Eftersom ackordet är kollektivt är det också ett sätt att stärka sammanhållningen. När nu NCC väljer att bryta den delen av avtalet som reglerar att så kallad stupstockslön gäller efter strandade förhandlingar, är det svårt att inte se företagets agerande mot just denna bakgrund.
Det är långt i från första gången brott mot stupstocksregeln sker. 2009 skapade exempelvis en lönekonflikt i Borås rubriker när Byggnads valde att ”sänka” arbetarnas löner sedan företaget Wästbygg betalt ut ”för mycket”.
Ackordet i sin nuvarande form är ett av få incitament för arbetare att sluta knyta näven i fickan och verkligen ta en fajt mot bolagen även mellan de stora, centrala avtalsrörelserna. Ett sätt att hålla liv i den fackliga kamplågan. Och det är en modell som tjänat byggjobbarna väl. Det är bara att kolla i statistiken vilka inom LO som tjänar mest.
Mer lokalt, fackligt engagemang är självklart ett hot mot företagen. Klart som sjutton att det är värt några tusenlappar extra i en engångssumma om det går att gjuta olja på sådana vågor. Särskilt som man samtidigt kan utmåla sig som den ansvarstagande parten som gör det här för att förbättra de anställdas ”psykosociala arbetsmiljö”.
Frågan är: Tror du på grannlåten?
