Alla måste få samma chans till bra praktik

När vår reporter Nina Christensen ägnade några veckor åt att borra i hur det egentligen går till när unga byggkillar och byggtjejer får sina första lärlingsanställningar, utkristalliserade sig snart skolpraktiken, APU:n, som helt central.

Ingen skräll kanske. Att det blir ett mindre steg för en arbetsgivare att anställa en ung person som denne lärt känna genom praktik är en självklarhet.

Så mycket viktigare då att alla skolor tar samma ansvar för att se till att eleverna får bra praktikplatser. Och så verkar inte vara fallet när man läser i reportaget om elevernas egna praktikerfarenheter.

I ena änden har vi golvläggarlärlingen Henrik Johansson, vars skola Kista Gymnasium har en väl uttänkt strategi gällande praktik. Han är snart fullbetald och är inte ens 20 år fyllda.

I andra änden har vi snickarlärlingen David Dahlborg, som gick på det i perioder hårt kritiserade Praktiska gymnasiet i Täby. Han fick försöka fixa praktiken själv, hamnade hos dåliga företag och nu är han redan 20 fyllda – och har inte ens lärlingsbok.

Lärlingssystemet och yrkesbevisen som ger dig rätt till fullbetalning har tjänat byggbranschen väl. Det har bidragit till att hålla uppe både lön och status på hantverksyrken i Sverige. Men om systemet ska fortsätta fylla det syftet krävs att alla byggelever som lämnar gymnasiet, får samma chans.

Då krävs framför allt två saker: Att alla skolor tar ansvar för de elever de tar in och att fler seriösa firmor välkomnar lärlingar, istället för att se dem som en belastning. Det håller inte att i goda tider säga: ”Vi hinner inte lära upp någon nu”. Och i magra tider byta till: ”Lärlingar – inte en chans. Vi har inte ens jobb till våra fullbetalda.”

Vi snackar trots allt om den viktigaste framtidsinvesteringen av alla: Duktigt yrkesfolk.
JOHAN SJÖHOLM, redaktör