Anläggaren Jens: "Många mår nog likadant som jag"

Att må dåligt psykiskt kan få en vanlig arbetsdag att bli totalt utmattande.

– Om jag tappade en tumstock skenade tankarna iväg, jag trodde jag skulle bli av med jobbet.

Läs också Snickaren Elin: "Tveksam till att det finns sanitetspåse"

Vi befinner oss i Visby en tidig, disig, morgon. Anläggningsarbetaren Jens Rundlöf ska snart ansluta till sina kollegor för att fortsätta turnén med fackliga Byggnadsbussen som han reser runt med i landet. Under ett år besöker han byggen och talar med kollegor om avtal och rättigheter och försöker få fler att organisera sig.

Jens ser glad ut och ger ett öppet intryck men han har haft psykiska problem sedan 15-årsåldern. Då började depressionerna, de följdes av svåra tvångstankar och ångest. Sjukdomarna har följt honom i halva hans liv.

När han började jobba som anläggningsarbetare blev det värre. Villkoren i byggbranschen triggade igång tvångstankarna mer och mer.

– Min största rädsla i yrkeslivet har alltid varit att inte duga och att förlora arbetet. Minsta lilla fel jag gjorde startade en tankekedja där jag till slut fick sparken, säger han.

Tankarna malde på om han låg rätt i tid, om eventuella småfel han gjort, om vad det skulle kosta företaget om han kapade en platta fel.

Han var helt utmattad efter en arbetsdag och kände bara lättnad över att ha klarat en vecka till.

Parallellt med tvångstankarna fanns depressionerna. Dagar då färgerna försvann, även rent fysiskt, dagar då allt kändes meningslöst. Det har ofta varat i långa perioder, runt ett halvår ibland. Helt nyligen blev han fri från en lång, jobbig, period.

– Men jag har alltid tagit mig till jobbet hur tungt det än har varit. Tvingat mig upp och åkt iväg med en klump i magen. För mig har depressionerna och ångesten utlösts både av saker i privatlivet och på arbetet. De gånger jag blivit uppsagd vid arbetsbrist har jag varit helt förstörd.

Det har länge funnits en skam och tystnad runt att må dåligt psykiskt, inte minst i byggbranschen. Samtidigt som att tackla oro och ångest kan vara det tuffaste man kan göra. Jens Rundlöf har känt ett allt starkare behov att få slut på tystnaden. Hans mål är att psykisk ohälsa ska bli en fråga som det är naturligt att prata om, oavsett om det handlar om sjukdom eller om man mår dåligt av relationer eller stressen på jobbet.

– Jag tror att det finns många andra byggnadsarbetare som mår likadant som jag. Men detta är en machobransch och ingen vill verka klen. Man är rädd att det ska slå tillbaka, säger han.

På Byggnads kongress i början av sommaren tog han mod till sig. Bland 150 ombud gick han upp och försvarade en motion om psykisk ohälsa. Han berättade då om en kompis som mått dåligt. När jag senare ringde för att be honom att få kontakt med hans kompis sa han:

– Den personen var jag, jag ville inte berätta det då men nu har jag bestämt mig.

Det är orsaken till att vi sitter i Visby denna disiga morgon.

– Kan det hjälpa någon annan att få hjälp är det värt allt, säger Jens Rundlöf och ställer ner sin kaffekopp.

Han är inte ensam. Psykisk ohälsa är ett samhällsproblem. Det är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i samhället och dessa sjukskrivningar har ökat de senaste åren. Allt fler unga med psykisk ohälsa kommer till byggbranschens rehabiliteringsbolag Galaxen och under åren 2012–2017 ökade antalet arbetssjukdomar orsakade av sociala eller organisatoriska skäl i byggbranschen år för år. Totalt anmäldes 530. Det handlar bland annat om sjukdomar orsakade av hög arbetstakt och alltför mycket arbete.

Det är en stor börda att inte kunna prata om hur man mår, varken på bygget eller ute i samhället.

Två tredjedelar av dem som begår självmord i Sverige är män. När han mått som sämst har Jens också haft sådana tankar.

– Det finns tillfällen när jag känt att livet inte varit värt att leva. Med tanke på hur statistiken ser ut kan jag inte ha varit den enda på arbetsplatserna som känt så.

Detta är en machobransch och ingen vill verka klen. Man är rädd att det ska slå tillbaka.

Ett öppnare klimat skulle göra det lättare att gå till jobbet, att arbetskamrater skulle söka och få hjälp. Det skulle avdramatisera hela frågan.

I många år trodde han att det var normalt att må kass. Men en dåvarande flickvän uppmuntrade honom att söka hjälp. Han hamnade hos en psykolog och fick hjälp att tackla tvångstankarna. När depressionerna och ångesten kommer tillbaka söker han numera hjälp och får medicin.

Han har hela tiden jobbat hos små byggföretag. Men de flesta av dem han jobbat med har inte haft en aning om vad som pågått inom honom, vilken inre kamp han utkämpat.

– Jag lärde mig att dölja att jag mådde dåligt. Det var ganska lätt. I början hakade jag på machosnacket. Men det var inget bra sätt.

Med tiden växte hans inre styrka. Han lärde sig mer om sig själv och fick stöd i sociala medier där andra berättade om sina psykiska problem och erfarenheter. På senaste jobbet, för något år sedan, bröt han vallen. Han hade en arbetsgivare som han kände förtroende för och när han började må dåligt ringde han till chefen och berättade hur det var fatt, att han behövde träffa en psykolog. Sedan berättade han att skulle börja med mediciner och hur de kunde påverka honom. Han sa också hur han mådde till sina arbetskamrater.

Bara man vågar berätta för sina arbetskamrater och sin chef att man mår dåligt så tror jag att de säger: ”Shit vad trist, ta det lugnt, gör vad du behöver.

– Jag möttes av stor förståelse av alla och så tror jag det är i 99 procent av fallen. Bara man vågar berätta för sina arbetskamrater och sin chef att man mår dåligt så tror jag att de säger: ”Shit vad trist,  ta det lugnt, gör vad du behöver”. Själv har jag ju alltid fortsatt jobba men det finns dagar när man inte orkar vara med så mycket i snacket.

Han konstaterar att det blir svårare om chefen eller arbetsplatsen är orsak till problemen. Då måste det finnas rutiner för hur man kan få hjälp av företagshälsan. Både chefer och fackliga förtroendemän behöver få utbildning i frågan.

Att ta kontakt med en arbetskamrat som ser ut att må dåligt, behöver inte vara så svårt.

– Det bästa är att välja ett bra tillfälle, när man inte är i en stor grupp och fråga: ”Hur är det, du verkar nere?” Så kan man avgöra om man vill och kan svara eller inte. Men det är bra att någon visar att man bryr sig, säger Jens Rundlöf.

Skyddsombudet Karl Paine Huenupi skrev motionen som Jens Rundlöf gick upp för att försvara på kongressen. Som skyddsombud märker han ibland att arbetskamrater mår dåligt.

– Jag gör då det som står i min makt för att hjälpa till men det är inget jag har utbildning för. Jag skulle önska att företagshälsan fångade upp dem. Jag tror också det ofta  är lättare att gå till någon utanför jobbet som har tystnadsplikt, säger Karl Paine Huenupi.

Han fick igenom att Byggnads ska jobba för att lyfta fram den psykiska ohälsan, men får fortsätta kämpa för kravet att byggnadsarbetarna alltid ska få hjälp av företagshälsan vid psykisk ohälsa.

För honom är det självklart att attityden på bygget måste förändras för att alla ska må bättre.

I diset på Gotland tänker Jens Rundlöf samma sak.

– Bryter man ett ben blir man bra sedan. Men depressionerna kan komma tillbaka i perioder i hela livet. Du kan behöva ta medicin och ta det lite lugnare ibland. Då är det viktigt att omgivningen vet och förstår.