Aaro dog i asbestcancer: "Fler som river asbest idag kommer att dö"
Hon såg sin man tyna bort. Asbestcancern tog hans liv. Nu skriver forskaren Paula Liukkonen om hans sjukdom och död. ”Jag vill visa den osminkade sanningen, om hur hemsk sjukdomen är.”
”Handen börjar bli kall. Håller i den och förstår inte alls att min man just nu dör.”
Forskaren och ekonomen Paula Liukkonen känner till statistiken, har gett ut boken ”Asbestdöden – sveket mot arbetarna” och har i många år forskat om arbetsmiljö.
Ändå är allt just i denna stund helt overkligt. När det drabbar hennes egen man, hennes älskade Aaro, livskamraten sedan över 50 år.
Den 6 maj 2020 dog Aaro Liukkonen av lungsäckscancer, mesoteliom. Det är en fruktad cancerform som har en direkt koppling till inandning av asbest. Dödligheten i sjukdomen är i det närmaste hundraprocentig. Aaro var en av 156 svenskar som dog i samma sjukdom det året.
– Detta är ingen belastningsskada eller artros, detta blir bara värre och värre tills kroppen inte orkar med och man dör, säger Paula Liukkonen.
Nu har hon tillsammans med sin dotter Tanja Kinnari, specialistutbildad undersköterska i äldreomsorgen, publicerat texten ”Asbestdöden – en personlig berättelse om arbetsskadan som glömdes bort” på nätet.
I berättelsen om Aaros sista år vävs den torra texten från sjukhusjournalerna samman med hustruns och dotterns personliga berättelser.
Vad är viktigast för er att säga?
– Människor dör i asbestcancer idag, det är långtifrån över. Vi måste vara väldigt målinriktade. Det är viktigt att man i allt arbetsmiljöarbete – företagshälsovården, som arbetsgivare, i facket eller vad det än är – verkligen tar den här dödliga sjukdomen på allvar. Den kan döda inom ett eller ett par år. Vi måste hindra att fler människor blir sjuka, säger Paula Liukkonen.
Många av dem är utländska arbetare som sedan reser hem och dör i sina hemländer
Hon och hennes livskamrat kom till Stockholm på 1960-talet från Finland för att jobba. I likhet med många landsmän klev han rakt in i byggbranschen, blev rivningsarbetare och sedan betongarbetare. 1968 rev han hus i Klarakvarteren i Stockholm. I husen fanns massor med asbest men det var inget varken Aaro eller hans arbetskamrater visste om. Han trodde det var vanligt byggdamm. Och Paula själv utsattes när hon tvättade hans kläder.
Men även idag drar byggnadsarbetare i Sverige i sig de livsfarliga fibrerna.
– Många av dem är utländska arbetare som sedan reser hem och dör i sina hemländer. Det kan ta 30-40 år innan man får mesoteliom. Det verkliga priset för vad de utsatts för på svenska arbetsplatser kommer vi aldrig att se här, säger Paula Liukkonen.
Hon har vigt sitt liv åt arbetsmiljö. Hon är företagsekonom och har talat sig varm för att arbetarna ska få bättre villkor.
Men under Aaros sista tid såg hon det meningslösa med siffror, beräkningar. Då handlade allt om tiden, hur många veckor, minuter, sekunder som återstod med en älskad människa som är på väg att lämna livet.
– Därför är det så viktigt att alla kommer iväg till läkare och får rätt diagnos. Då går det kanske att rädda lite tid.
Att Aaro var äldre och hade en del problem med språket gjorde att han inte togs på allvar
I Aaros fall dröjde det innan han fick rätt diagnos. Han hade svår ryggvärk och ont här och där som många byggnadsarbetare i hans ålder. Men ingen anade att det var något så allvarligt som cancer.
– Att Aaro var äldre och hade en del problem med språket gjorde att han inte togs på allvar. Det är säkert likadant för många andra finländska arbetare eller människor som kommer från andra länder, säger Paula Liukkonen.
Under sjukdomstiden var dottern Tanja ett stort stöd för både Paula och sin pappa. Hon är sedan många år verksam inom vård i livets slutskede.
– Utan Tanjas hjälp vet jag inte hur jag hade klarat det. Bara detta med alla sjukhusbesök, alla behandlingar och denna stora trötthet, han orkade inte. Bland det allra värsta var all vätska som samlades i kroppen. De kunde få tappa ut upp till sju liter.
Aaro måste så småningom klara sig utan sin ena, angripna lunga. En del av behandlingen gjorde att funktionen släcktes, så den syntes inte längre på röntgenbilder.
Hur sjuk han än var, så var Aaro en kämpe. Han var van att slita.
– In i det sista sa han att ”Jag är bara lite sjuk”. Han trodde han skulle bli frisk, förstod aldrig att han skulle dö, säger Paula Liukkonen.
Läs mer om arbetsmiljö. Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget.