"Vi måste få större respekt"

Akvarellerna är målade i mjuka färger. Inget blod, inga skadade personer, bara miljöer där olyckorna inträffat visas upp. Konstnären Emma Tryti har själv uttryckt att händelserna i sig är så brutala, att bilderna måste få vara milda i sitt uttryck.
Jag träffar betongarbetaren Dennis Nilsson på Arbetets museum i Norrköping, där akvarellerna just nu visas upp i utställningen som fått namnet ”Prekär”. Lokalen är stor och rymlig, belysningen dämpad, med strålkastare riktade mot tavlorna. Dennis är huvudskyddsombud på NCC och har varit med om en dödsolycka på sin arbetsplats. 2009 dog en 26-årig man när han fick en betongpelare över sig. Men trots att minnena från olyckan väcks till liv, tycker Dennis att det är positivt att en konstnär vill levandegöra miljöerna där människor fått sätta livet till.
– De här tavlorna är konkreta. De är inte bara en mediaflash som glöms bort efteråt. Tavlorna finns kvar, och alla kan relatera till dem. Jag tycker det är bra, säger Dennis och går fram till ett av konstverken: byggolyckan i Höljes där en maskinförare, Jonas Svensson, drogs ner i en kraftverksdamm och försvann spårlöst. Dennis läste om Jonas i Byggnadsarbetaren. Det gör att han berörs lite extra.
– Allt är grått i den här bilden. Man ser direkt att något tragiskt har hänt. Man kan föreställa sig paniken, att bevittna något sådant, säger han.

En känsla som Dennis ger uttryck för när han går runt och tittar är frustration. Fortfarande 2015 lurar faror i så många arbetsmoment på en byggarbetsplats. Dennis tycker att det ges för lite tid att planera för en trygg miljö. Extremt tunga lyft, byggelement på flera ton, betongbilar, mobilkranar, stora maskiner som kan mosa människor på en sekund är den krassa verkligheten. Han känner frustration över att kollegorna inte alltid förstår farorna. Maskinförare står för nära, områden spärras inte av, anställda på bemanningsföretag gör farliga saker.
– Jag tror att vi alla måste få mycket större respekt för att det är en farlig miljö vi arbetar i. Och vi måste kräva mer tid för planering, säger Dennis.

Torsdag eftermiddag, 5 februari 2009:
Kroppen ligger helt stilla. Inga skador syns. Betongpelaren ligger bredvid. Dennis förstår direkt att pelaren fallit, han springer fram, skriker: ”Kom igen och gör nåt, vi måste få i gång honom.” Han känner sig rasande, går ner på knä, böjer sig över den 26-årige kollegan, gör konstgjord andning. ”Det är ingen idé”, säger någon.
Efter ett tag känner han en hand på sin axel. Ambulansföraren tittar rakt på honom och säger: Du, vi avbryter.
När ambulansen åkt stängs grindarna. Ingen får gå hem. Som säkerhetsåtgärd ifall någon drabbas av psykisk chock. De går till bodarna. Ringer till sina familjer. En del är helt tysta. En del är förbannade. ”Så jävla onödigt.” Frustration över att detta ska behöva hända 2009. Efter ett tag kommer cheferna till boden med beskedet. Hans liv gick inte att rädda. Då brast det. Flera grät.

”En del män vågar inte fråga, inte visa på att det finns luckor i informationen, i stället tar de en genväg.”

Flera av Emma Trytis tavlor handlar om ensamarbete. Dennis fastnar för en tavla där en ensam skogsarbetare dött. Maskinen står kvar. Tom.
– Vem jobbade han med? säger Dennis och pekar mot tavlan. Att inte ha människor omkring sig, hemskt. Vi byggjobbare har åtminstone ett lag omkring oss om det händer något.
Dennis anser att lagandan är en av de viktigaste pusselbitarna för att skapa en trygg miljö. Arbetsmiljön vinner på att byggnadsarbetare trivs ihop.
– Då börjar vi också värna om varann och vågar peka ut risker för varann.
Dennis tror att arbetsmiljön skulle vara mycket bättre om det funnits fler kvinnor i branschen och menar att kvinnor ofta vågar ställa fler frågor, för att få hela bilden klar för sig innan de sätter i gång med ett jobb.
– En del män vågar inte fråga, inte visa på att det finns luckor i informationen, i stället tar de en genväg.

Torsdag kväll, 5 februari 2009:
Dennis bytte om och gick hem. Det var kallt ute. Hela dagen hade han fungerat som en robot. Gjort det han skulle, det han lärt sig på skyddsombudskurser. Men nu kände han sig som en fiolsträng, skör. När han öppnade dörren hemma och fick se sin fru och sina barn, då brast det.
Några dagar senare kommer den döde kollegans bror och vänner till bygget. De fick se platsen där det hände, fick lägga en blomma, tända ett ljus. De grät. Brodern ville träffa hela arbetslaget och uttrycka sin tacksamhet över att de försökt rädda hans bror.
Två år senare döms NCC till företagsbot för olyckan och Dennis var med och vittnade tillsammans med tre arbetskamrater. Alla hemska minnesbilder tvingades upp till ytan igen. Företaget hade sina egna jurister och han hamnade i NCC-juristernas skottglugg. Men domstolen ansåg att en platschef brustit i tillsyn och kontroll.

KONSTUTSTÄLLNINGEN ”PREKÄR”
Utställningen heter ”Prekär” och finns på Arbetets museum i Norrköping.
10 konstnärer skildrar dagens arbetsmarknad.
Den är producerad av Sveriges konstföreningar.
Utställningen pågår till 24 januari 2016.
Emma Tryti är en av konstnärerna.

Konstnären Emma Trytis val att måla just dödsolyckor har sin bakgrund i att hon själv blev förskräckt när hon såg statistiken på Arbetsmiljöverkets hemsida. 41 döda på bara ett år.
I byggsektorn inträffade 10 dödolyckor förra året, enligt Byggnadsarbetarens sammanställning.
– Min pappa var byggnadsarbetare. Han fick en betongkärna i huvudet. Området runt borrarbetsplatsen var inte avspärrad på rätt sätt. Han klarade sig, men blev sjukpensionär vid 53, på grund av kronisk huvudvärk, berättar Dennis.
Ur ilskan kommer en energi som ger kraft. Det ska fan i mig inte hända fler olyckor, brukar Dennis tänka. Vägen dit nås genom förändrade attityder hos kollegor och chefer, menar han. Man ska våga säga till varann: ”det där ser farligt ut”. Och man ska lyssna på den som pekar ut en risk.
– Efter allt som hänt har jag blivit väldigt bestämd när det gäller arbetsmiljön och många tycker att jag är tjatig. Men har man varit med om en dödsolycka påverkar det en för resten av livet. Och jag känner, att jag har cheferna med mig i mitt arbete som skyddsombud i dag. För NCC tar risker mycket mer på allvar, nu än tidigare, säger Dennis.
Han kastar en blick på den långa raden av bilder. Alla konstverk är lika stora. Lika breda. Lika höga. På samma höjd för att visa hur många det är som dör varje år på jobbet.