Spårlöst borta

Mora 2015. Stolen är tom i fikarummet hos Dalakranar. Där brukade kranföraren Jonas Svensson sitta. Tills en dag i maj förra året då han och arbetskamraten Jan Holvall reste till kraftverksdammen i Höljes i norra Värmland.
Jobbet var egentligen ganska alldagligt, att rensa bråte framför dammens intagsgrindar, med hjälp av mobilkran och en gripklo.

Men Jonas kom aldrig tillbaka.

Det var den 9 maj 2014. Klockan stod på 05.30 när Jan och Jonas startade färden mot Höljes. Jonas Svensson var på gott humör. Han hade pussat sin sambo adjö. De väntade barn och den kommande helgen skulle de fixa med barnrummet. Det var fredag och Jan underhöll med roliga historier om gamla Moraoriginal. Välkända för honom men nya för Jonas, som var relativt nyinflyttad. Hemma hade Jonas berättat om hur stolt han var över uppdraget, visserligen ett rutinuppdrag, men också ett förtroende, eftersom han var ny på företaget.

Kranföraren Jonas Svensson.

Vid 11-tiden bjöds de på kaffe på Fortums kontor och en arbetsledare sa åt dem att fortsätta i dammen ett par timmar till när de ändå höll på. Det visade sig vara ett ödesdigert beslut. Arbetsledaren var dock inte ensam om beslutet. Som alla moderna kraftverk fjärrstyrs Höljes normalt från en central driftledningscentral. I Höljes fall från Stockholm. För att Jonas skulle få fortsätta jobba måste folket där ge klartecken till fortsatt driftstopp. Arbetsledaren ringde och fick grönt ljus. Vad Jonas inte hade klart för sig när han åter startar jobbet, är att ett annat rensningsarbete ska gå i gång. Och att han då befinner sig i stor fara.

LÄS MER: Polisen letade i dammen – efter tre dagar

Trots våren var det ingen värme. Jan stod i vinterjacka. Hans jobb var att hålla ett öga på kranens hydraulaggregat, dieselmotorn som driver gripklon. Det hängde på kranvajern ovanför klon och fick inte doppa i vattnet.
Plötsligt ser Jan att aggregatet är borta, helt försvunnet under vattenytan. Hans första tanke är: ”Nu faller bommen. Något är åt helvete.” Han vrider huvudet mot kranen och tror knappt sina ögon. Den har rest sig upp på långsidan, som står parallellt med kajkanten och är på väg att tippa över. Han ser att Jonas lutar sig fram, troligen för att stänga av överlastlarmet. Sedan faller kranen. Den slits över kajkanten, demolerar ett skyddsräcke och vänder upp och ner i luften. Förloppet är sekundsnabbt. Det är ett oljud när den glider utefter betongen nerför kajen.
Han tänker först; ”vad i helvete är det som händer?” Nästa tanke när vattnet lugnat sig är; ”Jonas måtte väl komma upp”.

Men det enda som kom upp är ett plastlock som låg inne i hytten och en stödbensplatta. Det är enda spåret av den 36 ton tunga kranen, som föll 17 meter innan den slog i vattenytan och fortsatte de 20 metrarna mot botten.
Efteråt var allt kaos. En kille sprang förbi och ropade ”Fan, han vart indragen”. Först efteråt förstod Jan vad det kunde betyda. Någon slängde i en livboj, men efter tio evighetslånga minuter kände han att hoppet var ute.
Räddningstjänsten larmades och var på plats efter knappt en halvtimma. Då orkade Jan inte mer. Han satte sig i lastbilen och körde hem till Mora. Men bilderna från olyckan följde honom.
– De finns alltid med mig. Jag kan se mig själv i Jonas situation, sittande i kranhytten där, när den tippade över kanten. Det måste varit fasansfulla sekunder. Vi kunde ha varit två som drogs ner. En timma, trekvart tidigare åt jag lunch i hytten medan han körde.

LÄS MER: Åklagaren begär två miljoner

Jonas söktes samma dag i Klarälven av polis och räddningstjänst. Men allt som hittades var en trasig svart tröja han burit på morgonen och delar från maskinhytten och aggregatet. De påträffades ett par hundra meter nedströms i en utloppstunnel, ett utskov. Först veckan därefter inleddes polisens dykningar i dammen. Ett område 7 mil nedströms Klarälven söktes av helikopter, utan resultat. Den upphittade tröjan bar Jonas på morgonen när han åkte hemifrån, men han var varm av sig och tog av den under dagen.

För arbetskamraten Jan Holvall var olyckan först obegriplig. Men det fanns en förklaring. Det var livsfarligt att låta Jonas fortsätta sitt jobb i vattnet, eftersom ett annat jobb startades parallellt för att rensa intagsgallret från träd och grenar. Man öppnade luckan till en tunnel ut från dammens botten, ett utskov, för att skapa ett sug på 120 kubikmeter per sekund som skulle dra med sig bråten. För att lossa skräpet gjordes snabbstopp av kraftverkets turbiner. På andra anläggningar kan jobben pågå samtidigt, men på Höljes sitter luckan för nära grindarna. Vid dagens andra snabbstopp, strax efter klockan 14.00, fångades gripklon troligen upp av suget från utskovet och kranen slets ner i vattnet. Både i Höljes och på ledningscentralen i Stockholm visste Fortums personal om de båda jobben. Men i Stockholm visste ingen att utskovet låg så nära grindarna. Och i Höljes uppmärksammade ingen ansvarig att jobben pågick samtidigt förrän det var för sent.

Jörgen Widström, chef för drift och underhåll på Fortum.

Jag reser till platsen där Jonas försvann, går på samma betongfundament som han och ser vattnet där han föll med maskinen. Hela morgonen har det ösregnat men nu slås jag av stillheten och det lugna, mörka vattnet. Också på olycksdagen var vattenytan lugn. Faran syntes inte.
Fortum har tagit på sig ansvaret för olyckan och åklagaren har lämnat in en talan om företagsbot för arbetsmiljöbrott till tingsrätten. Företagets inställning är att alla regler och system fanns på plats, men att det brustit i tillämpningen. De vill inte svara på hur kommunikationen mellan de ansvariga kunde brista, så att de två rensningsjobben kunde pågå samtidigt.
– Jag kan inte gå in på några detaljer eftersom det pågår en rättsprocess. Men vi har gjort fel och vi ska göra rätt för oss, säger Jörgen Widström, chef för drift och underhåll på Fortum.
Han står vid olycksplatsen och säger att alla påverkas av att komma dit. Kanske gör de ett minnesmärke här, men det beror på vad anhöriga vill. Hela arbetsplatsen var i chock efter olyckan.
Fortum beslöt direkt att denna typ av jobb inte får utföras från hytten, utan måste ske med radiostyrning vid deras anläggningar.

– Jag tycker att det är för jävligt att ingen sa att det var farligt. Då kunde Jonas beslutat om radiostyrning eller slutat köra, säger Jan Holvall, på plats i fikarummet hos Dalakranar.
Veckan efter olyckan bärgades till sist mobilkranen.
– Alla hoppades att Jonas skulle hittas då, säger Dalakranars delägare Marcus Bogg som höll i bärgningen.
Jonas fanns inte där, men bland arbetskamraterna är han alltid närvarande. De undrar vad som hände honom, var han finns.
Kollegan Ted Zarmén skulle från början gjort jobbet. Han känner i dag starkt obehag inför att jobba vid dammar.
– Jag tänker på mitt barn. Man vill ju komma hem efter en arbetsdag.
De förundras över att detta kunde hända på Fortum som hade så mycket säkerhetsrutiner.
– Varken vi eller vår förare har gjort något fel. Det är nästan det som är det mest jävliga, säger Marcus Bogg.
Varje gång Jan Holvall åker till Höljes ser han ut över Klarälven.
– Jag hoppas att någon hittar Jonas. Att det blir ett avslut.

Två veckor efter intervjun på Dalakranar är jag tillbaka i Dalarna, nu i Orsa. Jag kliver in i en hall. Där står ett par barnskor bredvid två arbetarkängor. Ovanför hänger en uppsättning arbetskläder som om de väntade på någon. Jonas Svensson hade dem nästan alltid på sig. Han gillade att reparera och fixa när han var ledig.

Jonas sambo Susanne Linderberg är nu beredd att för första gången ge sin syn på det som hänt. På det som i ett slag förändrade hennes liv. Hon är besviken på polis och räddningstjänst.
– De visade ingen respekt för Jonas. Jag kan inte fatta att de avbröt sökandet och gick hem över helgen. Det säger sig självt att det blev svårare att hitta honom då.
Först på måndagen inleddes dykningarna och spaningarna fortsatte.
– Jag har full förståelse för om man måste säkra platsen innan dykarna kunde gå ner och se om han var kvar i kranen. Men ändå, skulle Jonas suttit där hela helgen? De hade väl åtminstone kunnat gå utmed älven och leta med polis och hundpatruller.

”Varför hittar de inte mer efter honom. En sko, ett halsband, någonting? Det är så obegripligt.”

Det var dessutom tack vare en bekant, ingen myndighet, hon först fick veta om olyckan. Efter att ha fått två sms vid 15.30-tiden på olycksdagen gick hon in och läste på Aftonbladets hemsida.
– Ingen hörde av sig till mig. Det kom ingen polis, ingen präst. Jag och mina nära vänner fick ringa och ta reda på allt. Det är så fel. Tidigare har jag inte orkat berätta om detta, men nu tycker jag det är viktigt att göra det.

Susanne Linderberg lever dygnet runt med frågorna; vad har hänt Jonas? Hur mycket har han lidit?
Sedan olyckan känner hon både rädsla och hopp varje gång telefonen ringer.
– Det är ett mysterium, att han bara försvunnit. Jag kan inte ge upp hoppet. Jonas har klarat otroliga saker förut.
Logiskt sett kan hon förstå att Jonas kanske inte lever och i så fall vill hon ge honom en värdig begravning.
Men hon får inte ihop det.
– Varför hittar de inte mer efter honom. En sko, ett halsband, någonting? Det är så obegripligt. En kropp kan inte bara försvinna så lätt. Samtidigt kan jag inte börja sörja honom, men jag sörjer att han inte finns här.

Susannes högsta önskan är att letandet ska återupptas. Hon gick själv och letade utmed älven tills kroppen sa stopp, sju månader in i graviditeten. För ett år sedan föddes sonen, en liten Jonas, döpt efter pappa.
– Hade jag inte haft den här lilla krabaten vet jag inte hur jag hade klarat det. Det här hade Jonas förtjänat att få uppleva.