Fick dödsbesked - efter fyra dygn
Piotr Sieminski dog på en måndag. Ett tak med asbestplattor brast och han föll nära sju meter. Händelsen var inte särskilt uppmärksammad. Nyhetsbyrån TT skrev några rader. Lokala medier rapporterade. De skrev att olycksutredningar inletts.
Samtidigt var det en vanlig måndag för Piotrs fru Kamila.
Hon och de fyra barnen i byn Stopki i nordöstra Polen bar ved, eldade i spisen för att laga mat, spelade spel. Vardagsrutinerna rullade på.Piotr hade rest på fredagen till Sverige och Gotland. Han packade på morgonen. Som vanligt i sista minuten, han hade svårt att lämna sin familj.
Kamila hjälpte honom att lägga ner kläder, mat och polskt, grovt bröd som han beställt. Som alltid var det vemodigt inför avfärden, men han skulle ju komma tillbaka. Det gjorde han alltid.
Måndagen gick. Tisdagen också. Men hon var inte orolig. Piotr var ofta borta på arbete. De hördes regelbundet, men det var dyrt att ringa till Sverige, så det brukade gå några dagar mellan tillfällena. På onsdagskvällen försökte hon nå sin man.
– Men telefonen var avstängd. Det var sent så jag tänkte att han nog gått och lagt sig, berättar Kamila.
Nästa dag stod hon ute på gården och hängde tvätt, när hennes mamma, som bor i samma hus
ropade. När Kamila närmade sig såg hon sin syster och mamma gråtande.
– Allt mamma kunde säga var: din Piotr, din Piotr.
Då hade Piotr varit död i fyra dygn.
Kamila kunde först inte ta in vad som skett. Hon hade aldrig haft en tanke på att jobbet i Sverige kunde vara farligt. Hon grep efter telefonen och började genast ringa hans mobil. Men telefonen var fortfarande avstängd. Då började hon förstå.
Att familjen till sist, efter fyra dagar, fick veta om dödsfallet, berodde inte på att någon myndighet äntligen tog sitt ansvar. Det gick via omvägar, via polska arbetskamrater i Sverige som sett om det i tidningen.
Av polisutredningen framgår att en av Piotrs polska kollegor kontaktade polisen flera gånger för att få veta om anhöriga underrättats. Till slut fick systern Ewelina veta vad som hänt.
– Det skulle inte vara så här man får beskedet. Det skulle komma fortare och inte på det här sättet, säger Kamila.
Vi sitter i soffan i familjens hem, bara några mil från ryska Kaliningrad. Handlingar vi har med oss visar vad som skett. Att polisen på Gotland sände ett meddelande till polska ambassaden samma dag som hennes man dog. Ett nytt meddelande gick iväg dagen efter. Men inget hände.
– Jag kan inte förstå varför ingen kontaktade oss, säger hon.
Vår granskning visar att något gått väldigt snett. Underrättelser om avlidna ska i första hand gå via
polisens internationella enhet som i sin tur kan ta hjälp av Europol och Interpol, uppger pressekreteraren Carolina Ekéus vid polismyndigheten.
– Det är ett vedertaget sätt att underrätta anhöriga, säger hon.
Men förundersökningsledaren Roger Björkander har inte nåtts av de direktiven, han gjorde som man alltid gjort lokalt.
– Vi har alltid gått via ambassaden och det har fungerat förut, säger han.
Men den här gången nådde informationen aldrig fram.
Vad som hände på ambassaden efter att polisen skickat iväg sitt meddelande får vi aldrig veta. Ambassadens konsul Barbara Sosnicka meddelar att hon inte kommenterar enskilda fall. Hon skriver i mejl att om de fått veta av svenska polisen att en medborgare dött, meddelar de polska länsstyrelsen, som sedan ska se till att anhöriga informeras.
Piotrs död innebar förutom sorgen också att familjen förlorade sin enda lön.
– Det är mycket, mycket svårt, säger Kamila.
De sociala trygghetssystemen i Polen är otillräckliga att leva på. Familjens inkomster var visserligen oregelbundna men kunde förut ligga runt drygt 11 200 svenska kronor (cirka
5 000 zloty) i månaden. I dag tvingas de leva på cirka 4 900 kronor i månaden i form av en liten familjepension från en försäkring och barnbidrag. Ekonomin är en ständig oroskälla, de hankar sig fram, bland annat tack vare en viss praktisk hjälp av släktingar.
Kamila tänker att det skulle vara annorlunda efter en dödsolycka. Att hon skulle få hjälp av svenska och polska myndigheter. Kamila har själv tvingats bekosta dyra översättningar. De gånger hon behövt nödvändiga dokument har myndigheterna skickat dem på svenska. Under hela tiden efter olyckan har hon känt sig isolerad och utan information om utredningen. Hon talar inte engelska, än mindre svenska, och hon var rädd att göra fel.
– Jag tänkte att någon myndighet skulle kontakta mig, kanske även hans uppdragsgivare. Men inget hände. Jag fick bara ett sms från polisen när Piotrs bil var på väg. Till slut ringde jag polska ambassaden. Men de sa bara att de inte sysslar med sådana saker.
I dag är polisutredningen nedlagd, medan Arbetsmiljöverket fortfarande utreder.
Hoppet står nu till en privat försäkring som Piotr tidigare tagit. Den skulle ge dem ett engångsbelopp på 45 000 kronor. Men Kamila har hittills fått nej.
– De ville ha ett intyg på att min man inte hade alkohol i kroppen när han föll. Jag var säker på att han inte hade det, men visste inte hur jag skulle få ut intyget, sa hon per telefon inför vårt besök.
Intyget fanns ett telefonsamtal bort för den som kan språket och vet vart man ska ringa. Byggnadsarbetaren kontaktade polisen som ansvarar för utredningen och när vi kommer till Stopki har Kamila fått pappret som intygar nykterhet och har skickat det för översättning.
– Nu hoppas jag att vi kan få pengarna. Det skulle innebära en så stor lättnad. Kostnaderna är stora med barn och skolgång, säger hon.
Rösten brister när Kamila berättar om sin man. Sorgen och saknaden finns alltid där.
– Han ville jobba så mycket, han var så omtänksam mot oss. Men han kanske inte tänkte så mycket på sin egen säkerhet. Han ville göra så väl för alla, men nu är jag ensam med fyra barn.
LÄS MER: