Verkligheten bakom byggboomen i Qatar
Med bil tar det 50 minuter ut till barackstäderna utanför Doha, Qatars huvudstad. Långt från stadens blanka skyskrapor ligger dammiga kvarter där sopor ligger i drivor längs diken. Längs byggnader hänger blåställ på tork. Här finns bostäder för tiotusentals gästarbetare. De är hårt bevakade av vakter. Vanligtvis tillbringar de få timmar här eftersom arbetspassen är långa. Men det är fredag och helgdag och vägarna i området fylls av arbetare. Kumar Sampath är en av många lankeser som bor här. På en ostörd plats och med hjälp av en tolk berättar han om arbetet i ökenemiratet Qatar.
– Jag har två döttrar, 9 och 13 år. Jag kom hit för att tjäna pengar för att kunna betala mat och deras skolavgifter och för att kunna ha råd med en bättre bostad.
Han säger att han fick höra att allt skulle vara bättre här än i hemlandet Sri Lanka.
Ingenting blev som han tänkt sig. När han landade i Doha beslagtogs hans pass. Som så många andra fick han ett kontrakt i hemlandet och ett nytt när han anlände. Enligt det sponsorsystem som gäller i Qatar får Kumar Sampath inte lämna landet eller byta arbetsgivare, det vill säga sponsor, utan företagets tillåtelse. Hans arbetsdag börjar klockan sex på morgonen och slutar fem på eftermiddagen. På elva timmar har han en timmes rast.
Arbetsbostäderna för gästarbetare är välbevakade men vi kan här publicera bilder inifrån barackstäderna utanför Qatars huvudstad Doha.
När hettan kommer i juni, juli och augusti är det nästan outhärdligt, förklarar han. Då går temperaturen upp till över 40 grader. Han har sett byggnadsarbetare föras till sjukhus.
– Jag har sett fem personer svimma av utmattning under arbetstid. Ibland saknas rent vatten i bostäderna.
Han fortsätter:
– Det är för varmt för att jobba här. För att få svalka blöter vi handdukar och lägger över ansiktet när vi ska somna på kvällen.
Han vaknar klockan fyra på morgonen och han är tillbaka klockan åtta på kvällen efter lång väntan på busstransport från arbetsplatsen. Toaletterna är alltid smutsiga och i bostäderna trängs arbetare på få kvadrat.
– Ett tag var vi tio personer i rummet, då slängde vi ut en säng.
Kumar Sampath säger att han försöker hålla modet uppe när han talar med sin fru på telefon. För fyra guldsmycken som säkerhet tog han ett stort lån för att kunna finansiera resan. Lånet på motsvarande 7 100 kronor är lika mycket som en genomsnittlig årslön i Sri Lanka.
– Nu har jag arbetat här i 1,5 år och jag har fortfarande inte kunnat betala tillbaka pengarna. Två guldsmycken finns kvar på banken, säger han.
Månadslönen är på 850 qatariska rial plus 200 rial för matkostnader, motsvarande totalt 2 100 kronor, en lägre lön än vad som hade avtalats före resan. Samtidigt finns det de som har det ännu värre. Han berättar om en grupp på nära 20 gästarbetare som också kommer från Sri Lanka och som arbetat här i ett halvår men som bara fått lön i tre månader.
– När de kräver att få betalt för sitt arbete får de höra att de ska hålla tyst och att de annars kommer att skickas tillbaka till Sri Lanka utan några pengar, berättar Kumar Sampath.
De är i en desperat situation och tvingas köpa mat på kredit. Han hör efter men ingen av dessa arbetare vill ställa upp på en intervju av rädsla för repressalier.
– De vågar inte prata med journalister. De är rädda för att råka ännu mer illa ut, säger Kumar Sampath.
I barackstäderna utanför Doha finns bostäder för tiotusentals gästarbetare. De är hårt bevakade av vakter.
Det är dags för honom att återvända till de dammiga logementliknande byggnaderna. Lånet binder honom och arbetsgivaren håller honom kvar. Han måste fortsätta det tunga arbetet här i dagar, veckor och månader, kanske år. För honom finns inget val.
– Sedan jag kom hit har jag bara önskat att allt det här var över.
Fotnot: Kumar Sampath heter egentligen något annat.
