När smärtan blir för svår
Det är fredag eftermiddag, arbetsveckan är slut. Vvs-montören Peter, 60, har kopplat vatten till handikapptvättställ i tre dagar. Det molvärker i knät. Nu står han i en kö på apoteket, med nummerlapp 194 och väntar på sin tur. Han stödjer på andra benet medan han väntar, låter det onda knäet vila och blickar mot nummerdisplayen. Nu är det hans tur.
– Diclofenac. Jag ser att du har haft medicinen tidigare, säger receptarien och tittar upp från datorskärmen.
Peter nickar. Jodå, visst har han haft medicinen tidigare.
Peter har ätit smärtstillande dagligen i flera år. Utan mediciner hade det faktiskt inte gått att jobba. Som den vvs:are han är, behöver han nästan dagligen stå på knäna för att kunna komma åt under tvättställ och bakom toaletter. Peter vet varför det hugger till i knäet ibland. Han har sett på röntgenbilderna, hur benen ligger an direkt mot varandra och gnager. En typisk förslitningsskada.
Tredje gradens artros
Vi gör intervjun i Peters villa i en småstad i södra Sverige.
– Det var tredje gradens artros. Så här såg det ut på röntgenbilderna, säger han, och håller upp två knutna nävar mot varandra, som visar hur lårbenet möter skenbenet.
Peter, som inte vill gå ut med sitt riktiga namn, beskriver helt kort sina morgonrutiner. Ett glas vatten och en tablett Diclofenak, 50 mg. Peter tar tabletterna på fastande mage, en ”stålmage”. Sen åker han till jobbet och äter frukost där.
Så har det hållit på i fem år ungefär.
Inte ensam
Peter är inte ensam om att tvingas äta värktabletter. När Byggnadsarbetaren ringde runt till 170 personer i samma ålder som Peter och ställde frågor är resultatet tydligt: många 60-åringar jobbar på ren vilja och en hel del värkmediciner. Hälften av de slumpmässigt valda 170 byggnadsarbetarna, hade någon gång det senaste året tagit smärtstillande mediciner på grund av värk orsakad av jobbet. Var femte hade tagit mediciner mot arbetsrelaterad smärta i sammanlagt över 50 dagar totalt det senaste året, det vill säga i snitt en gång i veckan.
Fick ingen operation
Det var i november 2011 som Peter gick till en läkare för att få knäet undersökt. Det visade sig att brosket var helt bortslitet. Peter fick beskedet att han kunde få en operation och byta ut knäleden helt, men i så fall var han tvungen att sluta jobba inom vvs-branschen. Han var 59 år då. ”Det finns inga proteser som håller för ditt arbete”, sade läkaren.
Peter tittar ut genom fönstret och söker efter orden. Så säger han:
– Jag sitter i en rävsax. Jag kan ju inget annat än detta.
Vill inte belasta de yngre
Han har ingen större lust att lägga över de tunga arbetsmomenten på de yngre byggnadsarbetarna. De har ju andra arbetsuppgifter att sköta och kan inte springa ifrån sina egna arbetsuppgifter alltför mycket. Dessutom är vvs:are ofta den enda rörläggaren på ett bygge och hänvisad till sig själv. Peter rycker på axlarna och säger lite uppgivet att, ”man ska ju egentligen inte behöva ta hjälp för att koppla wc-stolar”. Så slutsatsen blir att värktabletter är den enda utvägen just nu.
Oroar sig inte
Peter oroar sig inte så mycket för värkmedicinens biverkningar, eftersom han fått medicinen på recept av en läkare. Läkaren har även skrivit ut blodtrycksmediciner för hjärtat åt honom.
Vad Peter inte vet, är att flera danska studier visar att just diklofenak ökar risken för hjärtinfart. Diklofenak är ett ämne som finns i flera av våra vanligaste smärtstillande mediciner, till exempel Voltaren, Diclofenac och Eeze. Alla dessa preparat går att köpa receptfritt på apotek. Siffror från läkemedelsverket visar att försäljningen av Voltaren, Diklofenac och Eeze ökat med 30 procent på fem år i Sverige.
Risk för hjärtinfarkt
Men eftersom flera stora studier visar att substansen kan leda till hjärtinfarkt avråder nu experter i Stockholms läkemedelskommitté patienter och allmänhet från att använda preparaten och i stället välja andra mediciner.
Peter blir tyst när Byggnadsarbetarens reporter redovisar läkarnas nya råd när det gäller diklofenak.
– Oj.
Var detta en nyhet för dig?
– Ja, det var en nyhet för mig, säger han. Jag tänker på att både min pappa och min mamma dog av hjärtinfarkt. Nu ska jag verkligen se till att få en operation så fort som möjligt, oavsett vad läkarna tycker. Operation har jag velat ha länge, men nu finns verkligen skäl till att ta tag i det här, säger han.