I soffan – för Sveriges väl
Regnet vräker ner över de dryga tusen personer som har samlats i Vasaparken i Stockholm för att höra Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvens första sommartal. Det är den 26 augusti 2012 och de rödgröna har vind i seglen.
– Sverige ska tillbaka till full sysselsättning, något annat duger inte, dundrar han från podiet.
I en annan verklighet, en månad senare, börjar 44-årige Michael Jonssons dag i Vitvattnet utanför Umeå. Han är uppe redan vid sju, en bra stund innan väckarklockan hinner ringa. Arbetsförmedlingen och nyhetssajter varvas med tv och besök hos pappa Ingolf som bor i samma by.
– Ja, vad ska man säga? Jag önskar att jag slapp vara arbetslös men jag har inget val. Jag kan inte annat än beklaga att det är som det är, säger han.
Det ser kanske inte mycket ut för världen men Michael Jonsson har faktiskt ett av Sveriges viktigaste jobb. Ett arbete som både Moderaterna och Socialdemokraterna ställer sig bakom: Han ser till att inflationen och löneökningarna håller sig på en låg nivå genom att vara arbetslös.
I skrivande stund har Sverige en arbetslöshet på 7,4 procent enligt Statistiska centralbyrån. Alldeles för högt enligt Socialdemokraterna som gärna kritiserar Alliansen för deras misslyckade arbetsmarknadspolitik. Socialdemokraterna har till och med skrivit in i sitt partiprogram att ”alla ska ha rätt till arbete”. Målet om full sysselsättning nämns två gånger i samma dokument. Viktiga frågor för ett arbetarparti.
Men det partiet inte skriver är att det också finns en arbetslöshet som är viktigare än allas rätt till arbete:
Jämviktsarbetslösheten.
Enkelt uttryckt är det den arbetslöshet som krävs för att inte inflationen ska öka över det fastställda målet på två procent. 2012 har Konjunkturinstitutet beräknat den till 6,7 procent. Det innebär att cirka 340 000 personer måste stå utan jobb för att inflationsmålet ska hållas. Hade de här personerna arbetat i stället skulle Riksbanken ha reagerat för länge sedan och tvingat tillbaka dem i arbetslöshet. För många människor i arbete är nämligen inte bra för ekonomin.
– Man skulle nog kunna komma ner under jämviktsarbetslösheten, det har vi gjort vissa år. Men då skulle troligtvis lönekraven öka och om inflationen då riskerar att överstiga två procent höjer Riksbanken räntan för att bromsa ekonomin, säger Elisabeth Hopkins, chef på enheten för arbetsmarknad och prisbildning på Konjunkturinstitutet.
Så här har det sett ut sedan regeringen Göran Persson lämnade bort makten över penningpolitiken till Riksbanken 1999 och inflationsbekämpning blev viktigare än kampen för arbete åt alla. Men utvecklingen började tidigare, redan 1993 fastställdes inflationsmålet på två procent.
– Det är oerhört tragiskt att Socialdemokraterna säger att de inte kan ändra tillbaka. Varför ska de då vara politiker? De har samma politiska vision som Alliansen och sitter ändå och kallar sig för opposition, säger Michael Jonsson.
Efter att ha jobbat som markarbetare i tjugo år tog hans liv en ny vändning den 14 oktober 2009. Den dagen var han på väg till jobbet precis som vanligt när kylaren plötsligt gick sönder. I ett moln av ånga lyckades han stanna Toyotan vid vägkanten. Ett ögonblick senare small det.
Bilen bakom körde in med full fart. Kollisionen slet sönder musklerna i hans rygg och nacke och lämnade honom med permanent värk. På en millisekund tog ett helt yrkesliv slut. Sedan dess har han varvat sjukskrivningar med a-kassa.
– Jag går omkring med smärtan hela tiden. Ibland har jag så ont att jag har spya i munnen men det är bara att bita ihop.
65 mil från Umeå, på Riddarhustorget i Stockholm sitter Stefan Löfven på sitt vitmenade kontor. Från ena väggen plirar en färgglad Tage Erlander ner på besökarna och inne i fönsternischen tronar en bronsbyst av Olof Palme. Två partikamrater som ledde landet under många år med låg arbetslöshet och då makten över penningpolitiken fortfarande låg hos riksdagen. Behövde man göra en storsatsning för att nå målet om full sysselsättning så kunde också inflationen få stiga – ibland till riktigt höga nivåer.
För Stefan Löfven är det annorlunda. Inga av hans föreslagna insatser eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder får riskera att höja inflationen över två procent, då kommer Riksbanken automatiskt att dra i stoppspaken genom att höja styrräntan.
– Jag tror att sysselsättningen tjänar på att inflationen hålls på en låg nivå. Har vi hög inflation kommer vi inte att få fler jobb, det skapar osäkerhet i ekonomin, säger han till Byggnadsarbetarens reporter.
Stefan Löfven pratar gärna om kommande satsningar och vad som skiljer hans parti från Moderaterna. Men när samtalet börjar handla om jämviktsarbetslöshet hettar det till. Han vägrar att svara på varför vissa människor måste stå utanför arbetsmarknaden för att hålla nere inflationen:
– Det är inte vår teori, det är inte det vi säger. Det är andra som säger det. Vi menar att det inte finns något sådant samband.
Tyvärr håller inte ekonomerna med honom. Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och en av personerna som låg bakom beslutet att införa inflationsmål och en fristående riksbank i början av 1990-talet, förklarar hur det hänger ihop:
– Man kan inte driva ner arbetslösheten hur lågt som helst. Vi kan inte komma ner till två procent som under 1980-talet, då blir det stora flaskhalsar och en löneexplosion.
Det han pratar om är löneprisspiralen. Det är en nationalekonomisk teori om hur inflation uppstår. När fler kommer i arbete minskar också oron för arbetslöshet. Då kan facken ställa hårdare krav mot företagen på löneökningar, företagen kompenserar den ökande lönekostnaden genom prishöjningar. Nästa avtalsförhandling kommer lönekraven vara ännu högre – prisökningen har ju ätit upp hela lönepåslaget. Ett sådant scenario skulle få Riksbanken att höja styrräntan för att kyla ner ekonomin.
Och då är vi tillbaka på ruta noll igen, ekonomin bromsar och arbetslösheten ökar.
Trots det tror Stefan Löfven att full sysselsättning är ett realistiskt mål, även om han inte vill säga exakt vad det innebär.
– Säger jag en procentsats kommer alla att bita fast i den så jag undviker det.
Hans förslag är att snabba på omställningarna i arbetslivet genom utbildning och bättre matchning mellan arbetstagare och företag. Det skulle minska flaskhalsarna på arbetsmarknaden och snabba på rekryteringsprocesserna. Två förslag som skulle kunna minska jämviktsarbetslösheten med högst några procentenheter enligt Assar Lindbeck som vågar tala mer klarspråk när det gäller siffrorna.
– Jag skulle vilja säga att full sysselsättning är den nivå som inte spränger Riksbankens inflationsmål. Flera uppskattningar har kommit fram till en arbetslöshet på fem procent som en lägsta nivå. Men det är inte hugget i granit.
När Michael Jonsson får höra hur ekonomerna och politikerna räknar skrattar han först. Fem procent? Det innebär ju att över 250 000 personer måste stå utan jobb.
– Det är horribelt. Jag tycker så synd om alla dessa arbetslösa människor. Det är helt enkelt vedervärdigt hur de styrande ser på sina medmänniskor.