En evig utryckning

Det är tidig måndagsmorgon och dagens första uppdrag delas ut hos Nybergs Glas & Metall i Farsta i södra Stockholm. För Michael Andrén och Anders Holmene blir det först en trasig fönsterruta inne i stan, och därefter ett takjobb i Frescatiområdet ute på Djurgården.
Men medan de lastar bilen med material och redskap förklarar Michael att det inte alls är säkert att det verkligen blir dessa båda jobb som går först:
– Alla jobb kan avblåsas om det dyker upp något mer brådskande, särskilt om det innebär fara för annans liv, som det heter.

Prioriterar efter fara

Det kan exempelvis betyda trasiga rutor inom räckhåll för barn, eller där det finns risk att förbipasserande skadas av nedfallande glas.
– Sådana grejer går före allt annat. Så vi har en ungefärlig rutt, men hur det faktiskt blir är för tidigt att säga, sammanfattar Michael.
Morgonens första uppdrag återfinns i en hemslöjdsförenings lokaler bakom Sabbatsbergs kyrka, och är snabbt avklarat. Fönsterramen tas ner, den trasiga innerrutan plockas ur, och gammalt kitt knackas bort med hammare och stämjärn. Därefter skär Michael till en ny ruta efter fönsterramens mått, och knäcker elegant glaset i snittet efter glasskäraren.

Svårt att skära i kyla

Tillskärningen ser enkel ut, men är i själva verket ganska knepig så här års.
– Glaset blir känsligare i minusgrader, det kan lätt brytas åt ett annat håll än där man skurit. Och när det är för varmt och rutan legat exponerad för solljuset, då kan den bara falla i bitar i händerna när man lyfter den. Vår och höst är egentligen de bästa årstiderna för att hålla på med glas, säger Michael.
Den nya rutan fästs med stiftmaskin och fogspruta innan det bär i väg mot Frescati, där plåtslagare råkat spräcka en ruta i glastaket till ett växthus.
Uppflugna på trappstegar konstaterar Michael och Anders att rutan är satt med instick så att det nya glaset måste skjutas in från sidan, samtidigt som glastaket inte håller att gå på. Alltså måste Michael jobba med överkroppen hängande ut genom ett takfönster och hissa ner den spräckta rutan till Anders nedanför.

”Blivit några stygn”

– Det gäller att man litar på den man jobbar med. Man vill veta att han inte släpper för tidigt eller börjar slita och dra när man inte är i synk, då kan man skära sig. Det har blivit några stygn i händerna genom åren, men inget allvarligare – peppar, peppar, säger Michael.
Även detta jobb hör till de enklare. Betydligt slitigare uppdrag är vanliga i yrket, som faktiskt blivit tyngre på senare år. Dagens krav på energibesparing och ljudisolering har medfört att nya fönsterrutor oftast är dubbelt så tjocka som de äldre.

Allt tyngre arbete

– Andra jobb i byggbranschen har ju många gånger blivit lättare, de har kapat ner gipsskivorna, fått bättre lyftanordningar och så vidare. Men här blir det bara tyngre och tyngre, säger Michael men tillägger att jobbet samtidigt blivit roligare:
– Förr var det väl i princip bara fönster som var gjorda av glas, men i dag är det duschkabiner, glastak, man använder glas i stället för kakel, det kommer nytt hela tiden. Man blir aldrig fullärd.
När jobbet nästan är klart ringer telefonen: Ett butiksfönster är insparkat i Vällingby. Det betyder att Michael och Anders vet var de ska härnäst – och att den planerade lunchen måste skjutas fram en stund.
– Det är svårt att ha en lunchdejt i det här jobbet, säger Michael med ett snett leende.

Har relativt låg lön

På väg mot Vällingby framkommer det att glasarbetarnas lön inte höjts i takt med att jobbet blivit tyngre – ingångslönen är blygsamma 133 kronor i timmen enligt avtalet.
– Vi ligger rätt långt ner jämfört med övriga byggbranschen, och jag fattar inte varför. Vi är ju ändå problemlösare och ska kunna rätt mycket, säger Anders.
Utanför en galleria i Vällingby Centrum inser Michael och Anders snart att övriga jobb måste avbokas – detta är ett sådant uppdrag som innebär fara för annan, och som tar resten av dagen i anspråk. En tjock fyrglasruta på säkert tre kvadratmeter liknar en stor böljande spindelväv av sprickor, och buktar sig ut mot gallerians entré där fotgängare passerar i en strid ström.
– Det här blir special, special, konstaterar Michael, och börjar överlägga med Anders: Vi måste ringa och meddela att det drar ut på tiden, kanske få hit en kille till, eventuellt ringa efter en fogbil, skaffa plyfaskivor och reglar …

Tommy Harnesk