Han rekryterar utländska arbetare – med ett parti schack

I årtionden har det sagts att det inte går att bygga en tunnelbana i Göteborg eftersom staden står på lera. Just nu pågår ändå arbetet med att färdigställa sex kilometer tunnel som kommer att binda samman tre underjordiska pendeltågsstationer.

Den största stationen byggs under centralstationen, de andra två under Hagakyrkan och Korsvägen i centrala Göteborg. Vid bygget av järnvägstunneln vid centralstationen har sammanlagt 240 personer loggat in sig den här onsdagen i januari. De representerar cirka 20 olika nationaliteter.

Pablo Vergara, ombudsman på Byggnads Väst, är också på plats med vit bygghjälm, skyddsskor och regnrock i mörkblått och varselgult. Han hälsar igenkännande och kramar om både arbetare och tjänstemän som han möter i en av byggbodarna.

Sedan ett drygt år tillbaka har Pablo Vergara i uppdrag att bedriva fackligt arbete bland de utländska byggnadsarbetarna på de stora infrastrukturprojekten i Västsverige. Tidigare arbetade han med medlemsrekrytering för Transport i nästan tio år, men Byggnads Väst värvade över honom i slutet av 2018.

Han har utvecklat sin egen modell för att lyckas. Den går ut på att vara ute mycket på arbetsplatserna, visa ödmjukhet och bygga förtroende.

– När man pratar med utländska arbetare, som är jättenöjda med arbetsvillkoren här, går det inte att säga: ”Här kommer facket och räddar dig”, förklarar Pablo Vergara.

Längre bort på den gamla bangården vid Göteborgs centralstation finns ett ganska stort schakt som kringgärdas av spånt, enorma, stående järnbalkar och ett par byggkranar. Spånten stöttas av liggande stämp i gigantiska dimensioner.

På botten i schaktet har den första bottenplattan i hela infrastrukturprojektet Västlänken precis gjutits av det turkiska byggbolaget Sitar Bygg. De har närmare hundra man från Turkiet på plats och är därmed också den största nationalitetsgruppen. När alla anlänt kommer de att vara 250 turkiska byggnadsarbetare på bygget, de allra flesta betongare.

– Att över huvud taget komma in på ett bygge som facklig är svårt. Ett annat problem är språket. Det är bara ingenjörer och tjänstemän som kan engelska. Ofta är det lättare att komma i kontakt med ledningen, säger Pablo Vergara.

Ytterligare en utmaning är den rädsla många utlänningar har för de svenska fackförbunden.

– Jag märker att killarna på byggena blir rädda när vi kommer. Vi måste berätta för dem att de inte behöver vara rädda. Om man har ett bra samarbete kan man gör något som blir bra för både arbetarna och företagen.

Pablo konstaterar att de utländska byggföretagen som kommer till Sverige har rykte om sig att de kommer hit och fuskar. Därför tycker han att fler av oss borde ställa sig frågan vad vi egentligen vet om dem och vad de vet om oss. Han anser också att fler behöver fundera över hur vi kan hjälpa företag från andra länder att göra rätt.

– Det är ganska enkelt att åka runt på arbetsplatserna och slå företagen på fingrarna och kalla till förhandlingar. Självklart kommer det inte leda till att några utländska arbetare går med i facket. Ingen vinner på att vi sprider rädsla. Vi behöver återgå till samförstånds-
andan, säger Pablo.

I dag äter han middag med alla de turkiska arbetarna. De har både egen matsal och egna turkiska kockar på bygget. Medan alla tar av sig skorna eller drar på blå plastskydd på de leriga arbetsskorna förser någon honom med ett par blå foppatofflor.

Pablos melodi har varit att umgås och skapa relationer med de nyanlända arbetarna, fastän han inte kan prata med dem. Han har även planer på att ordna kurser i svenska och dra igång en fotbollsturnering mellan de olika nationalitetsgrupperna på bygget.

Efter middagen, som bestod av böngryta, pasta med kryddig tomatsås och blomkålsgratäng, åker han till arbetarnas bostadsbaracker i Utby, sex kilometer nordost om centrala Göteborg. Han har gjort upp med en av snickarna om att de ska spela schack.

Med sig i bilen tar han Abdullah Basdag, platschef på turkiska Sitar Bygg, som Pablo har en bra dialog med. Kollektivavtalet är på plats och företaget är med i Byggföretagen, tidigare BI. En förhandling om prestationslön för arbetarna är precis i slutfasen.

Abdullah kommer från Kulu Konya, som ligger söder om Ankara i Turkiet, men han bodde sina sju första år i Stockholm och talar både svenska och turkiska. Byggnadsarbetarna och ingenjörerna kommer från staden Trabzon i norra delen av landet.

Många kommer inte bara från samma stad, utan är också släkt med varandra. Det är inte ovanligt i turkiska byggföretag.

– Vi hade tur. Det finns nästan inga jobb i Turkiet nu så vi kunde välja de bästa och de accepterade att jobba utomlands, säger Abdullah Basdag när vi är på plats i allrummet i Sitar Byggs nybyggda barackkomplex i två våningar.

De som kom i februari förra året åkte hem i november. Nu har företagsledningen beslutat att medarbetarna ska få ledigt tre–fyra veckor per halvår för att åka hem och träffa sina familjer i Turkiet.

– De längtar efter sina familjer, det är helt klart. Men här tjänar de fyra gånger så mycket och alla har planer på hur familjen ska få det bättre. Några har lån de ska betala av och andra sparar för att kunna bygga hus. Några av de yngre vill stanna i Sverige, säger Abdullah Basdag.

Det tog två år av förhandlingar och granskning innan det blev klart att Sitar Bygg skulle få bli en av huvudentreprenören NCC:s underentreprenörer. Under den tiden synades företagets historia in i minsta detalj. Personal från NCC gick till och med igenom vad medierna i bland annat Sverige, Tyskland och Turkiet rapporterat.

Deras tidigare uppdrag att bygga överdäckningen av E4:an vid Karolinska sjukhuset i Stockholm var en tung merit. Sitar Bygg klarade av bygget på tre och ett halvt år i stället för den projekterade tiden på fem år.

Tidigare har de byggt i bland annat Tyskland och Ryssland, men nu har Sitar Bygg bestämt sig för att satsa på de skandinaviska länderna och ha Sverige som bas. Arbetet med Västlänken kommer att pågå i ytterligare fyra år.

Pablo Vergara tycker därför att det blir missvisande att kalla dem för ”gästarbetare” när de lever i Sverige i åratal. I stället borde vi ta hänsyn till att de befinner sig i ett helt främmande land under lång tid och har tråkigt.

– Vi måste alla hjälpas åt för att de utländska arbetarna ska få en bra tillvaro här. Om den svenska modellen ska överleva måste vi få fler att organisera sig och känna att de är en del av facket. Då gäller det att de fackliga organisationerna gör sig relevanta och attraktiva, säger han.