Svartjobbsfabrikens fasad: Jana, Aleksandr och Gulnare

Han sa bara att han behövde ett aktiebolag. Jag frågade inget mer, jag ville bara bli av med företaget.

GULNARE

Frisören Gulnare Amanova har vanan inne. Hon lägger snabbt folieslingor på en äldre dam, samtidigt som hon avspänt småpratar med sin kund på ryska.

–  Jag har haft den här salongen i några år nu, berättar hon och tittar stolt ut över den ljusa lokalen, där några frisörstolar står vid väggen och en stor vit soffa är placerad på golvet i mitten.

På gatan utanför går välbemedlade äldre stockholmare förbi.

Läs fler delar av vårt avslöjande här

2014 såg hennes liv annorlunda ut. Gulnare, som ursprungligen kommer från Azerbajdzjan, tog över driften av en restaurang i en gymnasieskola i centrala Stockholm.

– Jag startade en enskild firma som jag kallade för Gulnare AB, säger hon.

Affärerna gick bra till att börja med, men ett par år senare byttes skolans ledning ut och man valde en annan restaurang till skolmaten. Gulnare blev arbetslös och hade ingen nytta av sitt bolag längre. Efter tips från vänner la hon ut Gulnare AB för försäljning på Svenska Palmen, ett stort internetforum för ryskspråkiga i Sverige. Det blev napp direkt.

– En man som pratade ryska ringde och sa att han ville köpa företaget, säger Gulnare.

Kort därefter kom två män, som Gulnare beskriver som trevliga och med ursprung i Baltikum, på besök.

– Han som ville driva företaget verkade inte veta någonting om hur man gjorde med överföringen. Den andra mannen ordnade allt, säger hon.

Med hjälp av Gulnares revisor skrev de över företaget i mannens namn.

– Han sa bara att han behövde ett aktiebolag. Jag frågade inget mer, jag ville bara bli av med företaget och visade dem lite redovisning, säger Gulnare.

Den trevliga mannen som köpte Gulnares företag var anlitad av Svartjobbsfabriken, ett gigantiskt nätverk inom byggbranschen i Stockholm. Man importerar svart arbetskraft för mångmiljonbelopp och har kopplingar till grov kriminalitet.

Under 2016 hade Svartjobbsfabriken problem med myndigheterna. Skatteverket hade utrett flera av företagen i nätverket, bland annat Hedbergs Entreprenad som fick byggnadsställningar för 2,6 miljoner beslagtagna.

CEAK Solution, som ordnade svarta löner till Hedbergs med hjälp av falska fakturor, fick en skattesmäll på 2,4 miljoner kronor.

Nu behövde nätverket starta på nytt, med nya företag utan skulder och anmärkningar. Köpet av Gulnare AB var viktigt. Men man behövde fler bolag.

ALEKSANDR

Det kom tre män hit mitt i röran när vi hade barn. Vi gjorde affären, sedan var det klart.

Ukrainaren Aleksandr har bott i 20 år i Sverige och etablerat sig i en mindre stad i Mälardalen med sin fru. Under våren 2016 fick paret en idé. De skulle starta en massagesalong med namnet Genat för att få in lite extrapengar. Paret hann precis dra igång företaget Genat AB, men kort därefter blev Aleksandrs fru gravid. När barnet kom var det bara att glömma massageverksamheten.

– Vi skulle ju ha salongen på fritiden, men vi hade inte längre någon fritid. Så jag la ut företaget på annons, berättar Aleksandr, som precis som Gulnare använde sig av Svenska Palmen.

Efter ett par dagar ringde en rysktalande man som lät intresserad.

– Det kom tre män hit mitt i röran när vi hade barn. Vi gjorde affären, sedan var det klart. Det gick ganska snabbt, säger Aleksandr.

Han kände ingen misstänksamhet mot männen och skrev över Genat på två av dem via företagssajten verksamt.se. Besökarna förklarade att de ville ändra verksamheten till bygginriktning.

– De var tre rysktalande medelålders män och jag upptäckte inte något konstigt den lilla stund som jag umgicks med dem. De var jättetrevliga och till och med arbetsklädda. Det gav något slags förtroende, en känsla av att det verkligen skulle bli ett byggföretag, säger Aleksandr.

Men männen var lettiska medborgare som Svartjobbsfabriken tidigare använt för att stå bakom penningtvättande bolag. Nu var de företrädare för Genat AB.

Svartjobbsfabriken hade ordnat två företag med bra bakgrund och fläckfria papper. Nu behövdes nya målvakter att gömma sig bakom – och bankkonton till penningtvätt.

JANA

Jag bodde på gatan då, hade ingenstans att bo. Det var en tuff period.

Det är lätt att se att Jana har haft ett tufft liv. 33-åringen har djupa fåror i pannan, slitna gula tänder och ett sätt att rycka med huvudet som människor med missbruksproblem ofta får. Men när Byggnadsarbetaren träffar henne på det blåsiga, kala torget utanför Centralstationen i Riga är hon drogfri och kommer direkt från en arbetsdag som barnflicka.

– Jag trivs jättebra med jobbet, jag tar hand om en två och ett halvt-åring, säger hon med ett leende.

Jana berättar att hon växte upp i Cecis, en liten pittoresk småstad i norra Lettland, där hon gick nio år i skolan och utbildade sig till sömmerska. Kort därefter flyttade hon till Riga. Men livet i huvudstaden blev inte som hon hade tänkt sig. Hon blev utan jobb, fick problem med droger och förlorade till slut sin bostad.

2016 var Jana nere på botten.

– Jag bodde på gatan då, hade ingenstans att bo. Det var en tuff period, säger hon.

Men så kom en enkel chans till ett lite bättre liv. En man som kallade sig för Edgars tog via bekanta kontakt med Jana och erbjöd henne att åka till Sverige och tjäna pengar.

– Jag skulle ordna papper så att andra skulle kunna jobba. Edgars sa att eftersom jag var EU-medborgare så skulle andra utanför EU kunna jobba i Sverige istället.

Edgars var övertygande och förklarade att det inte skulle bli några problem, det handlade ju bara om några papper.

– Och jag skulle få 70 euro för varje resa. Jag tackade så klart ja, säger Jana.

På försommaren 2016 tog Jana färjan från Riga till Stockholm för första gången. Med på resan var tre andra personer, som också fått biljetter bokade till sig och skulle användas på liknande sätt.

Det första besöket i Sverige blev misslyckat. Jana hämtades av en man i hamnen som skulle köra henne till en myndighet. Men bilen gick sönder och mannen som körde var kraftigt berusad och lämnade Jana ensam på vägen. Trots att hon knappt behärskar engelska, lyckades hon fråga sig fram till tunnelbanan och ta sig tillbaka till hamnen.

Nästa Stockholmsresa gick bättre. Den här gången möttes Jana av en muskulös, tatuerad man i hamnen. Hon minns att mannen körde henne till en myndighet där hon fick skriva under papper.

När hon kom tillbaka till Riga var Edgars nöjd och betalade Jana 70 euro. Det blev fler resor, mer pengar, nya rysktalande män som kom och mötte i hamnen och fler papper att skriva under.

– Snubbarna sa varje gång vart jag behövde åka, om det var till banken eller någon myndighet. Och då åkte vi dit, berättar Jana.

Till slut hade Jana gjort nio resor till Stockholm. Vad hon inte visste var att hon på papperet blivit anställd som målare i Genat AB med en månadslön på 22 000 kronor, flyttat in i en lägenhet tillsammans med en man i en förort i norra Stockholm och skaffat ett svenskt id-kort.

Hon hade heller ingen aning om att hon lite senare tagit över som ansvarig företrädare för hela företaget Genat och skapat tio olika bankkonton i Nordea, SEB, Skandiabanken och Swedbank.

Jana, som precis blivit gravid, hade utan att förstå det blivit den perfekta marionetten bakom Genat, en utnyttjad identitet som personerna i Svartjobbsfabriken kunde styra precis som de ville med hjälp av fullmakter och bank-id.

Nu kunde pengarullningen börja. Genat blev det nya svartjobbsföretaget, som till största delen gjorde ställningsjobb, men även arbetade med fasad och montering. Mängder av byggföretag i Stockholmsområdet anlitade Genats billiga arbetare och företaget kunde ofta fakturera för över en miljon kronor i veckan. Minst 260 personer sattes i arbete och fick komma in på byggen med hjälp av ID06-kort.

För att kunna betala ut oskattade löner till arbetarna, slussades pengar från Genat till Gulnare och tre andra blufföretag med hjälp av falska fakturor. Pengarna fördes sedan över på flera av Janas och andra utnyttjade identiteters bankkonton. De togs ut i kontanter eller tvättades genom bilköp och delades ut till arbetarna. 7,6 miljoner kronor gick genom Janas konton.

På ett drygt år hade Genat kommit upp i en omsättning på 45 miljoner. De fakturaskrivande bolagen fick in minst lika mycket genom att tvätta pengar åt andra företag. Det rörde sig alltså om ett upplägg i 100-miljonerklassen.

Men Ekobrottsmyndigheten var Genat och Gulnare på spåren. Och när Jana, som nu var gravid i fjärde månaden, gjorde sin tionde resa till Stockholm fick den ett abrupt slut.

– Jag var i hamnen på väg tillbaka till Riga. När jag köpte biljetter i kassan för att åka hem kom polisen och grep mig, säger hon.

Jana blev förd till arresten på Södermalm. Hon häktades och delgavs misstanke om grovt bokföringsbrott och grova skattebrott samt penningtvättsbrott, vilket kan ge långa fängelsestraff. När förhörsledaren förklarade vad hon var anklagad för bröt Jana ihop.

”Kommer jag att hamna i fängelse? Jag är inte skyldig i det här”, sa hon gråtande.

Hon fick förklarat att hon ägde ett företag som fått in 45 miljoner kronor för svartarbete, men hade svårt att tro att det stämde.

– Jag var väldigt chockad. Jag förstod inte ens hur det var möjligt att det var så mycket pengar, säger hon.

Jana fördes till Kronobergshäktet på Kungsholmen, där förhören fortsatte. Två timmar åt gången matades hon med frågor om besöken på bankerna och myndigheterna, männen som skjutsade runt henne och hennes inblandning i härvan.

Förhörsledaren: ”Har du erfarenhet av att driva företag?”

Jana: ”Nej.”

Förhörsledaren: ”Fick du information om när du blev ägare till Genat?”

Jana: ”Nej, jag fick inte veta av någon när jag blev ägare. Det var av polisen jag fick veta det.”

Förhörsledaren: ”Vet du vem som upprättat Genats skatte- och inkomstdeklarationer?”

Jana: ”Nej.”

Jana kunde sällan ge några svar som ledde utredningen framåt. Ibland vädjade hon till förhörsledaren: ”Hur ska jag kunna förklara och bevisa att jag inte har något att göra med detta?”

Jag förlorade mitt barn där i häktet. Jag fick missfall.

I över tre månader satt hon inlåst i ett rum på häktet, en tid som hon beskriver som en mardröm. Ibland tittade hon på tv för att få tiden att gå.

– Men jag grät nästan hela tiden. När jag satt i cellen blev jag helt isolerad från världen. Där fanns ingen som pratade ryska och jag förstår ju varken engelska eller svenska. Jag var gravid och mådde psykiskt väldigt dåligt, säger hon.

Utfrågningen fortsatte. I det sista förhöret frågade förhörsledaren: ”Hur kommer det sig att du gör allt det här som du får instruktioner om?”

Jana svarade: ”Det finns ett väldigt enkelt svar på det: Jag har kommit hit enbart för att kunna tjäna de här ynkliga 70 euro.”

På torget i Riga tänker Jana tillbaka på förhören och ensamheten i häktet. Den hårda vinden gör att håret piskar henne i ansiktet. Hon bryr sig inte om det. Hon tänker berätta något viktigt, något som inte står i förhörsprotokollen.

– Jag förlorade mitt barn där i häktet. Jag fick missfall.

Det kommer tårar i hennes ögon när hon säger det. Hon vänder sig åt sidan, ryggar tillbaka som om hon blivit slagen.

– Det gjorde så ont, det var så sorgligt. Jag har svårt att prata om det, säger hon och tar ett par djupa andetag.

”TRO INTE PÅ NÅGON!”

Under samma period som Jana satt häktad förhördes Aleksandr som vittne.

– När polisen hörde av sig om Genat kändes det inte bra, att det blivit något strul av företaget. Jag blev lite orolig. Att folk gör kriminella saker är väl inget man förväntar sig. Det kom som en liten chock, berättar han.

Gulnare Amanova blev även hon förhörd som vittne och förvånad när det visade sig att hennes namn använts i kriminell verksamhet. Men det är först när Byggnadsarbetaren visar de mängder av överföringar som gjorts till Gulnare AB som det går upp för henne hur stort svartjobbsbedrägeriet har varit.

– Oj. På riktigt, det här är kaos. Jag visste inte att det var så många miljoner. Det är klart att man känner sig orolig och lite rädd när man ser det här, säger hon.

Efter förhören blev det rättegång där ingen dömdes. Jana ansågs inte vara den riktiga företrädaren för Genat. Hon kunde åka tillbaka till Lettland och börja ett nytt liv.

De två andra misstänkta var arbetsledare på Genat, varav en av dem en 29-årig vitryss som kommit till Sverige med falska lettiska id-handlingar. 29-åringen var också bara företrädare på papperet. Någon annan hade gjort överföringar på flera miljoner med hans bank-ID och skrivit under företagshandlingar med hans namnteckning. Den andra arbetsledaren var för långt ner i hierarkin för att kunna hållas ansvarig. De båda arbetsledarna sa båda i förhör att de var för rädda för att berätta om vilka som egentligen stod bakom upplägget.

Personerna som på riktigt styrde Genat AB och Gulnare AB hade alltså lyckats skapa en perfekt fasad.

Jag är van vid att lita på människor. Men efter det här börjar man tänka om.

Aleksandr, Gulnare och Jana berättar alla tre att upplevelserna med Svartjobbsfabriken har gjort dem mer misstänksamma. Gulnare kräver till exempel papper för att få veta att vi verkligen är journalister när vi besöker hennes salong. Aleksandr säger att han numera är mer restriktiv med nya bekantskaper.

– Jag är van vid att lita på människor. Men efter det här börjar man tänka om, om det egentligen är värt att lita på folk, säger han.

Jana förklarar att hon aldrig mer kommer att göra om sitt misstag med resorna till Sverige. Hon har till slut fått ordning på tillvaron, med man, jobb och bostad.

– Nu, äntligen, har jag ett lugnt och bra liv. Men det som hände i Stockholm var en bra läxa för mig, säger hon.

En bit bort på torget i Riga spelar en blåsorkester gamla sovjetiska hits i poppig tappning. När en vindby kommer från det hållet är det svårt att höra vad Jana säger. Hon lutar sig framåt och ropar:

– Tro inte på någon!

Jana kisar mot vårsolen och brister ut i ett torrt skratt. Sedan tar hon farväl och skyndar bort mot ett köpcentrum bredvid torget för att handla.♦

Fotnot: Aleksandr, Edgars och Jana är fingerade namn. Situationerna där Jana beskrivs är hämtade både från förundersökningen och hennes egen berättelse.