Ingemars piruetter gav snurr på byggjobbet

Det är söndag förmiddag i Torvalla ishall i Haninge utanför Stockholm. Konståkningsklubben har träning och på isen övar ett tjugotal barn in olika rörelser inför den show man snart ska glädja föräldrarna med. Bara två är pojkar, resten flickor.

– Det är ju så det ser ut, tyvärr, säger Ingemar som är en av barngruppens instruktörer. Konståkning betraktas fortfarande som lite av en tjejsport. Enligt normen ska killar spela hockey.

Själv växte han upp i just hockeystaden Skellefteå, där både farfar och pappa drev framgångsrika byggfirmor. Att pojken Ingemar skulle gå samma väg var mer eller mindre självklart och han började tidigt att jobba.

– Jag fick göra allt. Mura leca, bygga trästommar, gjuta. Så småningom startade jag en egen firma. Genom åren har jag nog gjort det mesta som ingår i ett bygge.

Som många yngre var han ivrig och arbetsvillig. Men efter en längre period med nästan enbart golvlistning kom knäproblemen som ett brev på posten.

– Står man mycket på knä stretchar man ut ligamenten så att de inte längre ger det stöd som knät behöver. Jag fick problem med båda meniskerna och tvingades att operera.

Läkaren uppmanade Ingemar att träna knäledens muskulatur, ”helst med övningar som inte stöter för mycket”.

Det var så han upptäckte skridskoåkningen.

– Det var lagom ansträngande för mina nyopererade knän. Jag hade småbarn också som kunde vara med och det kändes bra.

Men ganska snart höjdes kraven. När dottern ville att pappa skulle visa hur man snurrade runt på skridskorna, var Ingemar tvungen att själv träna in en piruett. Och då funkade inte hockeyrören längre.

– Men det fanns inga konståkningsskridskor att köpa i hela Skellefteå, så jag fick ta rondellen och fixa taggarna själv, minns Ingemar.

Det fungerade. Piruetterna satt, knäna blev bättre och Ingemar kände att han hittat sin sport. Han startade Skellefteå konståkningsklubb och utbildade sig under flera år till instruktör i Luleå där den blivande stjärnan Alexander Majorov då tränade som barn.

– Det var jättespännande att få se konståkningsvärlden inifrån. Den professionella inställningen inspirerade också mig till att försöka bli en bättre åkare.

I dag bor Ingemar Boström i Haninge söder om Stockholm där han driver en egen byggfirma – Flygande Snickaren. Han har inga anställda och undviker stora byggen som kräver anpassning till andra, allt för att ha frihet att själv styra sin arbetstid. 80 procent av tiden, fyra arbetsdagar av fem, jobbar han med olika byggprojekt. Just nu ett garage i ett närliggande villaområde.

– Det är perfekt för mig. Jag gillar små totalentreprenader där jag får göra det mesta själv.

När barnen i Torvalla ishall är klara med sin träning passar Ingemar själv på att åka. Utan musik, men med tydlig rytm och harmoniska rörelser glider den 58-årige snickaren smidigt fram på isen. Framåt, bakåt, oftast på ett ben och armarna utfällda som vingar eller till en hälsning. Det ser graciöst ut och Ingemar verkar njuta.

– Absolut, säger han när han satt sig i båset. Konståkning är så mycket – både muskelstyrka och uthållighet, men också väldigt mycket teknik, koordination, smidighet och balans.

– Allt det har jag stor nytta av som byggjobbare. När jag springer på ett tak och ska lägga tegel är det bra att ha starka vadmuskler och bra balans.

Han tror själv att just konståkningen hjälpt honom kvar i branschen. Utan isträningen hade kroppen aldrig orkat.

– Byggjobbet sliter hårt på kroppen. Ska man hålla på i min ålder måste man hålla sig i form. Och det är lättast om man hittar en lustfylld träningsform.

Vad säger dina snickarkompisar?

– Nog har jag fått pikar ibland, men jag brukar inte berätta det så ofta. Många har fördomar om konståkning och förstår inte hur fysiskt krävande det är.

– Men jag bryr mig egentligen inte. Håller man på med något som inte är mainstream utvecklar man nog en särskild integritet.

Lite extra styrka får Ingemar kanske också av sina framgångar i konståkning. Hittills har han vunnit alla tävlingar han ställt upp i.

– Det är förstås kul. Även om det beror på att jag är ende deltagaren …

Text: Bertholof Brännström