Låt inte tomten tappa hoppet om oss
Blöta flingor föll i decembermörkret, släden var snart lastad men tomten full av tvivel. Det hade varit ont om snälla människor på senare tid. Alla verkade bara bråka, ingen klarade av att bilda regering. Vem skulle han ge julklapparna till?
Folk misstrodde varandra, pratade illa om skatten och invandrare, klagade på välfärden. Tyvärr verkade det gälla vissa i hans favoritgrupp också; byggnadsarbetarna. De som alltid hållit ihop och förstått värdet av kollektivet. Hyggliga och ärliga människor som gillade att jobba hårt och med vett att dela med sig.
Kanske kunde det ha något med byggarbetsplatserna att göra, funderade tomten, och rev sig i det långa skägget. Inte mycket var sig likt. En jädra takt var det och många språk, svårt att göra sig förstådd. Ingen riktig ordning.
Men … inte kunde det ha undgått byggarna, att det här handlade om ett systemfel? Inte ville väl de lägga skulden på de mest utsatta?
Näe, där hade de ju själva en gång varit. Stått med mössan i hand och bett om jobb. Rädda och eländiga. Och nog hade de väl hört talas om vad Allianspolitiken gjort med Sverige under sin senaste regeringsperiod? Fått ned skatten från 49,5 till 42 procent av BNP? Att skattelättnaderna nästan bara gynnat arbetsgivare och inte löntagare? Mycket mindre gick till välfärd som ändå skulle leverera som förut men inte riktigt mäktar med. Det är klart att det är lätt att fastna i den brunblåa sörjan då, funderade tomten.
”Jag måste rycka upp dem, Sverige behöver sitt byggkollektiv”, mumlade han sedan för sig själv, och styrde släden mot första bästa ID06-grind.
Och där stod byggnadsarbetarna i sina hjälmar och vinkade så glatt upp mot skyn. Då fylldes tomten med hopp igen. Nog förstod det här gänget hur viktigt det är med solidaritet.
”Det var ju det jag visste. Innerst inne är varje människohjärta lika rött som julen”.
Yay, BI instiftar nytt jämställdhetspris!
Hur kan det vara så svårt att ordna snabbtåg mellan
olika städer i Europa?
