Så rattar Jessica Sveriges starkaste kran

Skogen av tornkranar växer sig allt tätare på bygget av nya Slussen i Stockholm. Det senaste tillskottet, en Liebherr 1000 EC-H40, är en sällsynt gäst på landets byggarbetsplatser. ”Tusingen” som den också kallas är något alldeles extra. Kranen har en huvuduppgift på bygget – fixa de allra tyngsta lyften. Många kommer ligga på mellan 25 och 30 ton.

Bakom spakarna sitter kranföraren Jessica Hansson. På frågan om varför just hon fått uppdraget får hon inte ur sig mer än ett blygsamt ”jag vet inte”. Då rycker kollegan Frank Havik in. Han är kransamordnare på Slussen och arbetar på Kranteam Sverige.

Läs också Håll huvudet kallt när det blåser – kranförarens fem bästa tips

– Jag och min chef har handplockat Jessica. Ryktet går ju. Hon är lugn och håller huvudet kallt. Det är tunga maskiner och mycket som står på spel.

I det här läget börjar Jessica skruva på sig. En lätt rodnad sprider sig över kinderna. Frank fortsätter:

– Om man låter stress påverka kan det gå riktigt illa. Därför är lugnet, säkerhetstänket och att man står på sig om man ser något som är fel oerhört viktigt. Jessica har allt det där.

Att hon i dag arbetar som kranförare är knappast någon tillfällighet. Det ligger i blodet. Eller vad säger ni om en bror som just är på väg till ett kranjobb i Göteborg, en pappa som rattar i Norge och en morfar som kranar hemmavid i Vemdalsskalet. Gissningsvis är det en hel del krannörderi när familjen träffas. Och vid nästa middag lär det vara Jessica som får mest snacktid. Hon kommer säkert berätta om hur ”Tusingen” är riggad. Att den klarar 14 ton på spetsen 65 meter ut, 40 ton som max och att lyfthöjden är 56 meter.

– Det speciella är att det är Sveriges starkaste tornkran. Nu när jag har den stora hönan i blir kranen lite segare, men själva körningen är som vanligt.

Precis som för oss vanliga dödliga finns det även för ”Tusingen” en grå trist vardag. Långa dagar med lyft på något ton. Upp och ner, upp och ner. Men det kommer tuffare utmaningar framöver. Då måste ”Tusingen” brösta upp sig. Stunder då maskinen måste ta till alla krafter, då stålet måste visa att det håller och då kranfundament på 170 kubik betong måste hantera oerhörda vridkrafter. För ”Tusingen” är det minnesvärda dagar, men för Jessica Hansson är det trots allt bara en vanlig dag på jobbet.

Egentligen är det inte så stor skillnad att köra tjugo ton och ett ton.

– Det är groteskt stora och tunga saker. Men egentligen är det inte så stor skillnad att köra tjugo ton och ett ton. Det viktiga är att veta var gubbarna är och att du kör säkert. Egentligen är det lättare att köra den här typen av kran än en vanlig som är lite mer som Gröna Lund – de har mjukare stål och svajar.

Frank Havik känner ingen oro inför de tunga lyften som kommer. Han menar att de är så planerade att det inte ska vara några problem.

– Alla lyft är olika och det är olika risker. Men det behöver inte vara större risk för att saker är tyngre om man gör allting rätt. Däremot blir det större konsekvenser om något går fel.

Läs också Här är Slussens fem monsterkranar

Slussen är ett gigantisk byggprojekt på en liten yta. Ett myller av varselvästar och maskiner rör sig på området. Den här dagen är inget undantag; byggnadsarbetare armerar och bygger form. Intill, ett gäng arkeologer som gräver i historien. Det senaste fyndet var ett landfäste från en stenbro som gick mellan Gamla stan och Södermalm på 1700-talet. Ovanför alla hjälmar – kranarmar på fem tornkranar som glider fram och tillbaka. Lägg till minst lika många mobilkranar och ett stort antal grävmaskiner och lastbilar så är det lätt att förstå att det är trångt. Och mitt i detta – på stråk tvärs igenom bygget rör sig tusentals jobbpendlande stockholmare varje dag. Galet riskfyllt med andra ord. Flera av kranarmarna sträcker sig dessutom långt utanför byggarbetsplatsens avspärrningar.

– Vi gör aldrig några lyft utanför arbetsplatsen utan att det är avspärrat, försäkrar Ulf Thorell, arbetsledare på Skanska.

Den livliga trafiken både på marken och i luften över arbetsplatsen gör att det krävs en samordning utöver det vanliga. På Slussen används ett system för all krankörning, ett system som ännu inte är så vanligt i Sverige.

– Vi har en krankopplare, en ”slinger”, till varje kran. Vem som helst får inte koppla, utan varje lyft är ett teamwork mellan kranföraren och den som sköter kopplingen, berättar Ulf Thorell.

Och den som har ansvaret för att allt detta fungerar är Frank Havik. Han tycker om systemet med krankopplare. Ett arbetssätt som är vanligt i flera andra länder.

Läs också Kranförarens besvikelse: ”Ackordet drar ifrån” 

– Det har inte riktigt tagit fart i Sverige, men det används mycket i USA och Storbritannien, säger Frank Havik.

Jessica Hansson gör tummen upp för slingers. Hon slipper en del stressmoment. Exempelvis så är det den kopplingsansvariga som gör prioriteringslistan för vad som står på tur att lyftas.

– På ett vanligt bygge ropar alla hela tiden att de vill ha hjälp. Till slut har man en lång lista av körningar i hjärnan som man måste komma ihåg. Då vill man gärna skynda sig och beta av alla lyft.

Med en ny kran, en kopplingsansvarig, schyssta arbetskamrater och en elstol i hytten som hon kan ”tippa fram och tillbaka som hon vill” har Jessica Hansson inte mycket att klaga på. Men allt det där toppas av något helt annat. När hon frågar Frank Havik om en dörrmatta till kranhytten för att inte smutsa ner spricker hon upp i ett leende när hon får svaret:

– Det fixar vi.