Strejkhistoria på bygget

Konflikter om fördelningen av inkomsterna från byggen har funnits så länge byggarbetsgivare köpt arbetskraft. Arbetarnas strejker har orsakats av eller bemötts med strejkbryteri, avskedanden och svartlistningar.
Men mer organiserade konflikter har varit ovanligare i Sverige än i många andra länder.
Först ut, med mer välorganiserade och omfattande stridsåtgärder, var cementkungen R F Berg, Skånska Cements chef. Han organiserade den första egentliga lockouten 1889 som ett svar på att ett 40-tal murare strejkade för en löneökning med 5 öre per timme, till 30 öre per timme.
Efter tre veckors konflikt, med strejkbrytare och inkallade husarer, slutade konflikten med höjda löner men sparkade strejkledare.
Erfarenheten från Lomma och från tusentals andra lokala strejker blev att sådana var svåra att vinna. Minimala strejkkassor ledde till svält. Polis och militär skyddade handgripligen strejkbrytare. Det behövdes starka organisationer och ändrad lagstiftning.
I slutet av 1800-talet bildades därför de fackförbund som senare gick ihop och bildade Byggnads. Ett tidigt krav i många av förbunden var att slopa ackorden. I nödfall, skrev man i sina program, skulle strejken användas som vapen.
Nödfallen blev rätt många. Malmös träarbetare strejkade 1890, murarna i Göteborg 1893 och rörarbetarna i Stockholm 1896. Till exempel.
I januari 1899 gick byggfacken i Stockholm till samlad attack mot ackorden och de förhatliga ”procentarbasarna”, skumma typer som ordnade jobben och betalade ut lönen samtidigt som de ofta la beslag på en stor del av det intjänade.
Avtalen som skrevs på 1899 ses av fackliga historieskrivare som en stor seger efter tio års hård strid mot de individuella ackorden. In kom i stället lagackord och prislistor. Och så småningom, 1909, undertecknades det första riksavtalet i byggbranschen. Rätt många byggnadsarbetare var tveksamma, de befarade att riksavtalet skulle bli ett vapen för arbetsgivarna.
I 1900-talets början berodde många konflikter på politiska frågor. 1902, till exempel, genomfördes en stor generalstrjek för allmän rösträtt. Aktionen bidrog till att påskynda rösträttsreformer men många, bland annat 603 medlemmar i grovarbetarnas fack, blev av med jobbet efter strejken.
Den största motgången för de svenska fackföreningarna kom 1909. Det var lågkonjunktur och arbetsgivarna agerade med kraft och med staten bakom sig. Flera mindre lönekonflikter fick SAF att ta till storsläggan i vad som anses ha varit ett medvetet försök att krossa fackföreningarna.
Cirka 300 000 arbetare, bland annat i byggfacken, strejkade eller var lockoutade från den 4 augusti. En månads senare tvingades LO till reträtt och den 13 november var nederlaget totalt.
LO:s medlemstal halverades 1909. Byggfacken förlorade också medlemmar men kunde ändå vinna två konfliktfyllda avtalsrörelser 1911 och 1918. Segrarna ledde till att byggfacken på nytt växte sig starka.
Mellankrigstiden inleddes med dyrtid. Byggarbetsgivarna drev igenom en halvering av lönen i riksavtalet 1922. Men därefter blev det bättre tider, med nio års arbetsfred och, inte minst viktigt i årets avtalsrörelse, en uppbyggnad av byggfackens mätningsverksamhet. Syftet var att se till att ”alla uttager och utfår sin rätt”, enligt Byggnadsträs kongressprotokoll från 1926.
1933 och 1934 inträffade den mest omfattande konflikten i den svenska byggbranschen. Arbetsgivarnas krav, motiverade av den ekonomiska krisen, var att sänka lönerna med mellan 15 och 30 procent. I opinionsbildningen hävdade arbetsgivarna att byggnadsarbetarna hade ministerlöner.
Byggfacken sade nej och en konflikt som höll på i mer än två år berörde cirka 60 000 byggnadsarbetare. Byggnadsarbetarna röstade nej till ett antal medlingsbud, regeringen lagstiftade om anläggningsinvesteringar och om rätt till fria uppgörelser med företag som ville bryta mot de militanta arbetsgivarnas linje.
Den stora byggkonflikten slutade med att LO och SAF gjorde upp om lönesänkningar på cirka 10 procent. Byggfacken talade länge efter den uppgörelsen om svek från LO:s sida.
Efter andra världskriget följde byggande, saltsjöbadsanda och centrala avtal, så småningom med byggfacken sammanslagna till Byggnads, som en röst bland flera i de rökiga, neutrala förhandlingssalongerna på Blasieholmen i Stockholm där LO och SAF fördelade den växande produktionens kaka.
De flesta frågorna löstes i centrala förhandlingar. För byggnadsarbetarna medförde den nya ordningen en rad förbättringar av avtalsvillkoren. Ibland tog man hjälp av vilda aktioner. Framför allt när det gällde löneutvecklingen där ackordssystemet gav tillfällen till ofta återkommande lokala förhandlingar. Men också i andra frågor, som den om lediga lördagar på sommaren.
Sommaren 1954 tog 125 byggnadsarbetare på tio arbetsplatser i Stockholm en vild ledighet. Arbetsgivarna anmälde den vilda ledigheten till arbetsdomstolen men tog sedan tillbaka anmälan. Därmed var isen bruten för lediga lördagar.
Någon ny avtalskonflikt blev det inte förrän 1980. Då bröt LO-SAF förhandlingarna samman. Den 23 april varslade LO om strejk för 90 000 medlemmar och dagen efter varslade SAF om lockout för 750 000 anställda. Stridsåtgärderna inleddes runt 1 maj. Konflikten slutade när parterna sade ja till ett medlingsbud den 11 maj.
Sedan dess har konflikterna blivit vanligare igen i svenska avtalsrörelser. 1983, 1993 och 1994 har byggnadsarbetare varit indragna i konflikter. Mest för att hejda arbetsgivarnas förändringslust. 1983 gällde det försvar för samordnade förhandlingar och de senaste gångerna för att försvara byggbranschens lönesystem.
På Byggnads kongress 1979 bestämde ombuden att Byggnads skulle verka för fasta anställningar och fasta löner. Argumenten för fasta löner var att det skulle förbättra arbetsmiljön och underlätta samordnad, solidarisk lönepolitik. Slut med ackorden alltså.
Men byggarbetsgivarna ville inte höra på det örat. Fasta anställningar blev det ändå, efter politiskt ingripande. Men kravet på fasta löner blev allt mindre angeläget i takt med att LO:s och SAF:s roll i löneförhandlingarna minskade. Fördelen med att ha återkommande möjligheter att påverka löneutvecklingen lokalt vägde så småningom över till ett kompakt försvar för lagackorden.
Därför varslade Byggnads om strejk 1993. Då hade redan flera tusen byggnadsarbetare stängts ute från sina jobb på grund av en konflikt om nya elektrikeravtal. Och året efter hann Byggnads varsel bli verklighet. Men det var knappt. 5 000 byggnadsarbetare ut i strejk, för att bevara ackorden. Många av dem blev missnöjda när Byggnads öppnade för olika företagsanknutna lönesystem efter en halv dags konflikt.
Och nu är det dags igen.

Ett diagram som beskriver avtalskonflikterna från cementkungens lockout till den här avtalsrörelsens konfliktvarsel får formen av ett U. I början, före riksavtalen var konflikterna många, lokala och med relativt få inblandade. I 1900-talets början, fram till andra världskriget, medförde riksavtalen färre men mer omfattande konflikter. Efter andra världskriget, fram till 1980 uteblev konflikterna nästan helt. Statlig inkomstpolitik direkt efter kriget följdes av samförstånd och LO-SAF-uppgörelser. De senaste decennierna har konflikterna blivit vanligare igen sedan arbetsgivarna gått tillbaka till riksavtalsmodellen.

(Källa: Byggnadsarbetarna 1889-1989, Sven Landin m.fl., utgiven av Svenska Byggnadsarbetareförbundet)