Därför tvingas jag att byta yrke
De sista åren har jag ibland fått frågan om vad jag tänker göra den dagen då kroppen börjar säga ifrån. För jag har väl inte trott att jag ska orka jobba som plattsättare till jag blir pensionär?
Värken kommer garanterat komma krypande och själva jobbet blir ju inte lättare, tvärtom. Plattorna blir bara större och tyngre och med en åldrande kropp, är det svårt nog för en manlig plattsättare att orka fram till pension och kanske omöjligt för en kvinna.
Jag ville knappt tänka på det men det är inte fel att ha en plan så man inte blir helt tagen på sängen den dagen det tar stopp och åren kvar till pension är många.
Det borde vara självklart med någon form av omskolningsbidrag, gärna i nivå med a-kassan, för dem som inte orkar längre. Alla utslitna hantverkare kan ju inte jobba fackligt eller bli arbetsledare. Och har man familj att försörja är studielån inte att tänka på.
Jag hade definitivt ingen plan. Det har jag aldrig. En vag tanke fanns om att bli lärare eller utbilda mig till maskinförare. Men ödet ville något helt annat.
Var sjukskriven
För mig var det ett knä som sa stopp och vägrade krypa vidare bland annat på grund av en skadad menisk. Jag försökte få det klassat som arbetsskada men det gick inte att bevisa att det var arbetet som slitit ut knät. Efter ett halvårs sjukskrivning fick jag ställa mig till arbetsmarknadens förfogande.
Jag hade definitivt ingen plan. Det har jag aldrig. En vag tanke fanns om att bli lärare eller utbilda mig till maskinförare. Men ödet ville något helt annat.
Mitt sista objekt förra året innan semestern då knät började krångla, var på depån till ett bussbolag som skulle ha nya golv och toaletter. Då lekte jag för ett ögonblick med tanken på att bussförare kanske kunde vara något om kroppen lägger av någon gång … fast, nej. Det är för krångligt att ta busskörkort. Dyrt och säkert jättesvårt. Bussar är stora och läskiga. Tanken slog jag snabbt ur hågen.
Nytt äventyr
Men drygt ett år senare håller jag nu mitt rykande färska busskörkort och yrkesbevis i handen och ska snart ge mig ut och vimsa runt som bussförare på Malmös gator. Och som vanligt var det bara en ren slump som fick mig in på det här spåret. Jag hade just börjat leta jobb då en annons om 4 månaders betald utbildning till bussförare, med garanterat fast jobb dök upp i mitt Facebook-flöde.
Det lät nästan för bra för att vara sant! Här såg jag min chans att kasta mig ut i ett nytt äventyr. Precis som jag gjorde när jag såg annonsen i Sydsvenskan för 25 år sedan, där Interoc sökte tjejer som ville utbilda sig till plattsättare. Då hade jag precis sagt upp mig från mitt jobb som undersköterska och hade väl aldrig haft en tanke på att ta mig in i byggbranschen.
Jag ångrar verkligen inte att jag blev plattsättare. Jag har haft jättekul i alla 24 år jag jobbat och jag kommer att ha stor nytta av det i som bussförare också – då jag lärt mig handskas med alla typer av folk och fått ett rejält lager med skinn på näsan.
Vi vet inte vad ödet har i beredskap men jag har lärt mig att det mesta ordnar sig om man tänker positivt och vågar testa sina egna gränser.
Och ja, det var verkligen jätteläskigt att lära sig köra buss!
Samhällets skyddsnät som trots allt fungerar för det mesta.
Ukrainakriget som snart varat i 3 år.
Désirée Michelüter är före detta plattsättare, numera bussförare och bor i Malmö med maken som är plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, knypplar och bakar surdegsbröd.
