Margite Fransson: En nonchalans mot byggnadsarbetare som jag inte såg förut

Jag känner mig ofta orolig när jag går runt på ett bygge. Orolig att det ska hända byggnadsarbetarna något. Jag ser fallriskerna, de tunga byggdelarna, schakten. Det krävs så lite för en olycka, så mycket för att det ska vara säkert.

Min oro har ökat

Sedan 1990 har jag skrivit om arbetsmiljö på tidningen Byggnadsarbetaren, lika länge har jag varit rädd för att det ska inträffa en stor olycka med många döda. Men oron har förändrats med tiden, ökat.

Byggbranschen har alltid varit farlig men sedan kom styckandet av byggentreprenader, långa entreprenörskedjor, det hänsynslösa utnyttjandet av migrantarbetare. Det har gjort en bransch som kräver extremt säkerhetstänk mycket osäkrare. Marginalerna har minskat.

Nu har de värsta farhågorna besannats. Det är nästan ofattbart att ta in.

Sker ständigt

Vad exakt som hände i Sundbyberg och på Northvolt i Skellefteå förra veckan ska nu utredningar visa. Det vi redan vet är att de här olyckorna inte är någon enskild företeelse. Dödsolyckor i byggbranschen sker ständigt. Om och om igen får partners, barn, mammor och pappor och kollegor det omstörtande beskedet efter ett hastigt dödsfall på en byggarbetsplats. Jag har träffat många av dem. Sett priset de betalar för osäkra byggen. För varje familj är en anhörig som inte får fortsätta sitt liv en katastrofal händelse.

Oavsett vad som visar sig vara orsaken i Ursvik och Skellefteå finns riskerna kvar i branschen, risken för fler katastrofer.

Hur kunde solen fortsätta gå upp, vi hade ju mist Jens

Hundra meter…

Vid många tidigare olyckor har flera byggnadsarbetare klarat sina liv tack vare ren tur, även om flera av dem drabbats av svåra skador. Jag minns formrasolyckan i Ludvika 2017 där tolv skadades varav sex allvarligt.

Andra olyckor där fler kunde ha dött har också etsat sig fast genom åren. Ett är formraset över Älandsfjärden 2008 där fem byggnadsarbetare följde med i fallet. Två byggnadsarbetare dog, tre skadades.

Jag minns det fruktansvärda dödsfallet utanför Varberg förra året, vid världsarvet Grimeton. En arbetare som skulle demontera en ställning föll hundra meter i en hisskorg från radiomasten medan två kollegor lyckades rädda sig i sista stund.

Hundra meter…

Alla dödsolyckor, alla anhörigas och kollegors berättelser, finns alltid med mig. Som efter Jens Berglinds död. Han klämdes till döds av en kranarm när han skulle lasta av en byggbod.

”Hur kunde solen fortsätta gå upp, vi hade ju mist Jens” sa hans pappa till mig efter olyckan.

Finns en nonchalans

Att vara på ett bygge är att lägga sitt liv i andras händer. Man måste lita på att man själv och andra gjort sitt jobb, så att hissen håller, att ställningen är proffsigt gjord, att skyddet finns på plats. Och att de som har ansvaret att granska kollar att allt är som det ska. Många säger till exempel nu i efterhand att de känner oro inför hissar men att man ändå åker.

Byggbranschens stora problem gör att säkerheten sätts ur spel på många håll. Mycket handlar om följderna av en extrem tidspress, uppstyckade byggen, långa entreprenörskedjor, arbetslivskriminaliteten.

De slängs ut och in på byggena

Det finns en nonchalans och hänsynslöshet mot arbetare som jag inte såg förut. Många migranter vet inte sina rättigheter, får inte rätt instruktioner eller inga alls. De slängs ut och in på byggena. I många fall har de ansvariga för byggena inte verklig koll på vad som händer ute på arbetsplatsen. Eller skaffar sig inte den kollen.

Glömmer sina offer

Skyddsarbete däremot handlar om allt utom det. Det vet de som jobbar seriöst. Det handlar om att kontrollera och åter kontrollera allt. Att planera, riskbedöma. Att inkludera arbetarna och ta med och lyssna på skyddsombuden. Att följa lagar och regler och att det finns barriärer och kontroller mot fel som folk kan göra. Det är vad som leder till säkrare byggen. Och att byggnadsarbetarna kan få komma hem från jobbet.

Tyvärr brukar byggbranschen glömma sina offer fort

Många vill nu se att den svarta veckan leder till ett uppvaknande, till en vändpunkt. Det är också en förhoppning som flera anhöriga uttryckt till mig efter tidigare dödsolyckor. ”Nu måste väl branschen vakna”, är ord jag hört ofta.

Tyvärr brukar byggbranschen glömma sina offer fort.

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.