Från flykt till murare och karatekung: ”Knyter starka band till varandra”

– Du måste äta mer. Fyll på med protein.

Arbetsledaren Kenneth Karlssons ton är mild. Han vill bara väl. Och att Fawad Hamidi ska gå upp vikt.

Förutom att vara kollega, är Kenneth Fawads tränare på karateklubben Banzai i Göteborg. Snart är det dags för EM på hemmaplan, Fawads första stora internationella mästerskap. Men han måste väga mer för att få fördel i sin viktklass.

Att Fawad sitter med Kenneth i ett fikarum på en byggarbetsplats i Göteborg är en del av en lång historia som började i Afghanistan för åtta år sedan.

Fawad, hans mamma och syskon bodde i staden Ghazni, sexton mil utanför huvudstaden Kabul. De upptrappade konflikterna i landet gjorde att de tvingades fly.

Målet: Europa.

– Vi var många från Ghazni som inte kände varandra som försökte genomföra resan tillsammans, minns Fawad.

Till en början gick det bra. De tog sig till Iran och vidare mot Turkiet. Men när de promenerade över ett berg hamnade de mitt i ett snöoväder.

– Det var väldigt rörigt och massor av folk. Vi tappade bort varandra och till slut fick jag fortsätta på egen hand. Jag visste inte om mamma hade vänt tillbaka eller fortsatt, säger Fawad.

Ensam i Turkiet väntade en fyra timmar lång båttur till Grekland. Fawad fick kontakt med en annan flykting som hade en släkting i Sverige. Han beslöt sig för att följa med.

Efter en två månader lång resa kom Fawad till Sverige den 2 december 2015. Utan att veta om det.

– Vi anlände till Malmö men jag trodde fortfarande vi var i Danmark. Vi sprang ifrån några poliser och tog sedan ett tåg som gick till Göteborg. Först när vi kom fram hit förstod jag att vi var i Sverige.

Han blev placerad på ett boende i Partille och bestämde sig för att så fort som möjligt lära sig språket.

– Första gången jag hörde svenska tänkte jag ”fan, hur kan de prata så där, det kommer aldrig gå att lära sig.” Men jag lånade många lättlästa böcker på biblioteket och började kämpa.

Det hjälpte. En annan anledning till att han snabbt lärde sig svenska var att Milad, en äldre flykting från Afghanistan han blivit bekant med, tog med honom till karateklubben Banzai på Hisingen.

– I min hemstad tränade jag karate och det var något jag verkligen ville fortsätta med. I träningslokalen blev det också naturligt att försöka prata svenska.

Det var på Banzai han träffade Kenneth. Tack vare honom öppnades dörren till det svenska samhället.

– Jag minns inte riktigt hur det började, men vi satt och pratade på väg till en tävling om vad Fawad skulle söka för gymnasium. Jag förklarade att det fanns goda möjligheter till jobb om han pluggade till murare, samt att jag skulle försöka få in honom som lärling på firman där jag jobbade.

Det här var inte första gången Kenneth valde att hjälpa till.

Några år tidigare gjorde han samma sak för Milad. Nu, som 27-åring, driver Milad en egen firma.

– Jag vill inte stå här som ett jävla helgon, för mig har det alltid varit självklart att ställa upp. Både min pappa och svärfar är gamla byggnadsarbetare och ordet ”solidaritet” är något jag växt upp med, säger Kenneth.

Men det är långt ifrån alla som gör som du.

– Så kan det vara. Men på en karateklubb knyter man starka band till varandra. Man vill hjälpa killar som verkligen behöver det, det behöver inte vara svårare än så.

Jag vill inte stå här som ett jävla helgon, för mig har det alltid varit självklart att ställa upp.

Fawad lyssnade på sin tränare, utbildade sig till murare och jobbar nu som lärling.

– Han visar framfötterna, klagar aldrig, kommer alltid i tid och är skicklig rent yrkestekniskt. Han kommer ofta på okonventionella metoder för att effektivisera arbetet. När jag kan bygga ett murarlag med folk som Fawad rullar jobben alltid på, säger Kenneth.

Även inom karaten går det bra. Den första turneringen i Sverige slutade på bästa sätt. Han tog hem segern. Och så har det fortsatt. Nu är han uttagen i landslaget.

– Han är en naturbegåvning, säger Kenneth.

Att jobba med sin tränare har sina fördelar. Inför viktiga tävlingar slipper Fawad de tyngsta jobben, för att kroppen inte ska bli för sliten.

– Han slipper fräsa fogar och bila sten. Det får jag ta istället, skrattar Kenneth.

Byggrasterna utnyttjas till mer än att äta. Tillsammans analyserar de kommande motståndare via klipp på Youtube.

Men det snackas även jobb, och inte sällan diskuteras fackliga frågor.

– Vi har det bra här på vårt företag. Men nyligen jobbade vi med några som fräste fogar utan masker, de stod helt oskyddade i dammet. Då inser man att det är viktigt att det finns ett system som skyddar oss, säger Kenneth.

– I början visste jag inte vad facket gjorde, nu går jag på möten och engagerar mig, säger Fawad som ser sin framtid i Sverige.

– Jag vill fortsätta jobba som murare. Längre fram vill jag ha en bil, ett hus och en egen familj här i Göteborg. Det är målet.

Nyligen stod det också klart att Fawad fått uppehållstillstånd. I slutet av året ska han ansöka om medborgarskap.

– Han är på väg mot landslaget, han har kommit in rätt i yrkeslivet och har nu fått uppehållstillstånd. Det känns som det verkligen går bra för honom. Det gör mig både stolt och glad, avslutar Kenneth. l

Efter att Fawad kom till Sverige fick han kontakt med sin mamma. Hon och syskonen bor i dag i Iran.