De förlorade ännu en arbetskamrat: ”Tänker på honom varje dag”

Ingen ska dö på ett bygge. Ändå har kollegorna på NCC i Linköping varit med om två dödsolyckor på sina arbetsplatser de senaste åtta åren. Båda var klämolyckor med tunga byggdelar som plötsligt kom i rörelse.

Snickaren Ove Andersson dog efter en byggolycka vid Södra Ekkällan i Linköping den 3 februari 2014. Då var betongarbetaren Boije Forsén också där och jobbade. Ove träffades av en gjutform som lossats i väntan på att lyftas bort och klämdes svårt. Boije påverkades starkt av det som hände, tyckte det var hemskt att det kunde ske.

Boije var en känd person från många byggen i regionen. Arbetsam. Lagspelare. Alltid på språng. Men den 24 februari förra året, på ett bostadsbygge i Ebbepark i Linköping, inträffade en olycka som tog ytterligare ett liv. Boijes liv.

– Jag trodde aldrig jag skulle behöva uppleva detta igen, säger kranföraren Jörgen Rafelt.

Två gånger har han tvingats lyfta bort tunga byggdelar från svårt skadade kollegor. Först från Ove och därefter från Boije. Första gången var det gjutformen, nästa gång en betongtrappa. Han har gjort allt rätt. Lyft med precision och försiktighet för att inte förvärra. Men båda arbetskamraterna var så illa skadade att ingen av dem överlevde.

– Det är klart att man tänker på olyckorna och framför allt den senaste eftersom Boije och jag hade jobbat ihop i 20 år, säger Jörgen Rafelt.

Jobbarkompisarna är borta. Deras plats i boden är tom. Kvar finns de sörjande familjerna och kollegorna.

Göran ”Mulle” Carlsson tänker på sin vän och arbetskamrat sedan 41 år. Inte minst när han går i trapporna på bygget. Han stod bara ett par meter ifrån Boije då trappan havererade.

– Fy fan vilken panik han måste ha haft innan trappan slog igen. Detta kommer alltid att finnas med mig, med oss som är här. Vi går ju i de där jävla trapporna varje dag och man tänker sig in i hans situation när han står där uppe och man undrar hur man själv skulle känna.

 Jag skriker åt Boije ”För fan hoppa”. Men han hinner aldrig reagera.

Arbetsdagen gick mot sitt slut den där regniga torsdagen. Boije var skicklig på att sätta trappor och satte alla på bygget. Han bestämde själv när det var läge att göra jobbet och bad då om hjälp av kranföraren och någon kollega som fanns till hands.

Men det blev ett svårt och farligt jobb, med en händelseutveckling ingen anade.

Jörgen lyfte ner betongkonstruktionen och fick klartecken från Boije att allt var okej. Förankringen lossades och han vände om. Men strax ropades han tillbaka. Trappen hade sjunkit.

Boije krokade i öglan till ena lyftkedjan och gick upp i trappan. Montagestöden hade snabbt lossats för att göra justeringen möjlig.

Göran hade kommit upp från våningen under. Maktlös ser han det som sedan sker.

– Trappan går först åt ena hållet och jag skriker åt Boije ”För fan hoppa”. Men han hinner aldrig reagera, för sedan går trappan åt andra hållet och slår igen mot väggen som en råttfälla. Boije kläms mot väggen, får trappan över sig. Först ser jag honom inte alls.

Jörgen Rafelt upptäcker i sin krankamera att det sker ett ras men vet inte hur illa det är. Mitt i kaoset får han hjälp att dirigera och föra Boije i säkerhet. Ambulans och polis kommer. Boije lever då men är mycket svårt skadad.

På natten drömmer Göran om olyckan och sätter sig plötsligt upp i sängen. Han har varit med vid de flesta trappmontage.

– Jag säger för mig själv: Fan, han går åt fel håll, den trappen. Jag förstod då var den har sin tyngdpunkt. Det gjorde att den gick åt ett håll ingen av oss trott, säger han.

Just i det här huset måste trappan monteras på motsatt håll mot i de övriga, den fick en annan tyngdpunkt. Dessutom kunde den inte förankras ordentligt. Ett av två hål där plunscharna till trappan skulle fästas satt på fel ställe.

Detta var ett problem på flera andra håll i projektet också, att hålen borrats fel. Men där skyddade omgivande väggar, så hålen kunde borras i efterhand. Nu kom trappan loss och for iväg med tyngdpunkten mot trapphuset.

– Jag hade sagt till cheferna, fan, borra hålen, berättar Göran.

Men hur kunde olyckan ske? Arbetsmiljöverket som utredde hittade så stora fel att man åtalsanmälde händelsen till åklagare. Av anmälan och den över 450 sidor långa polisutredningen framgår bland annat att:

• Arbetsgivaren hade inte gjort någon skriftlig arbetsberedning och riskbedömning av farorna med trappsättning. Alltså heller inte riskbedömt att just denna trappa skulle sättas annorlunda. Därför visste inte arbetarna fullt ut hur farligt jobbet var.
• Det fanns monteringsinstruktioner från tillverkaren men ingen av arbetskamraterna har enligt polisförhören fått kännedom om dem.
• Hål för infästningar av trappan saknades eller satt fel på flera håll i husen och detta borde ha åtgärdats.

Thomas Gustafsson, betongarbetare, var även han arbetskamrat med båda de förolyckade byggnadsarbetarna. Han var tillfälligt skyddsombud på Ebbepark och jobbar fackligt för Byggnads med arbetsmiljöfrågor i NCC.

– Vi får inte bara köra på efter olyckorna. Vi måste lära oss något, ställa mer krav. Det måste bli en förändring. Jag tänker på Boije, Ove och deras familjer men också på alla oss i byggbranschen.

En kort bit från Ebbepark bor Boijes hustru Lotta Forsén. Olyckorna berövade henne sin man och Li, 25 år och Elsa 21 år, sin pappa. Hon vet att mycket kan hända på ett bygge och ville att Boije, som var 61 år, skulle sluta i förtid.

– Vid den förra dödsolyckan ringde han hem och sa: ”Det har varit en dödsolycka på mitt jobb. Jag vill bara säga att det inte är jag”.

De pratade mycket om säkerhet och varenda arbetsdag efter olyckan kom Boije upp och väckte henne innan han gick till jobbet.

– Han höll om mig och jag sa ”var rädd om dig, lova det”. Han svarade: ”jag lovar”. Så var det även den här, sista, dagen. På eftermiddagen ringde kuratorn från akuten, berättade att det hänt en olycka och bad henne komma.

Boije var illa däran men mycket nära att klara sig. Till slut gav hjärtat upp. En obeskrivlig sorg väntade.

– Jag är så otroligt ledsen för Boijes skull, att han inte fick leva vidare, inte får följa sina flickor.

Lotta har satt sig in i allt runt olyckan. Läst varje handling, träffat läkare, arbetskamrater, chefer med flera. Hon har läst hela brottsutredningen.

De lägger allt ansvar på byggnadsarbetarna som inte hade en chans att förutse riskerna.

– Jag har gjort det för Boijes skull. Jag är skyldig honom att veta vad han gick igenom och att göra det jag kan för honom. Det var mycket som gick fel på arbetsplatsen och jag tycker att ett stort ansvar vilar på arbetsledningen.

Hon blev ledsen när NCC:s olycksutredning kom hem. Den känns vinklad, tonar ner företagets ansvar, tycker hon.

Hon blev också förvånad över att åklagaren la ner brottsutredningen och hon kommer att begära en överprövning.

Åklagaren Bengt Svensson motiverar bland annat nedläggningen med att Boije var mycket erfaren och kunnig och själv kunde bedöma vad som skulle göras. Vidare säger han att det inte fanns någon skriftlig arbetsberedning att använda som bevis, samt att en trappa satts i samma trapphus tidigare på liknande sätt utan incidenter.

– Men det kan ha varit ren tur. De lägger allt ansvar på byggnadsarbetarna som inte hade en chans att förutse riskerna. Arbetarna måste kunna lita på att andra gjort sitt jobb så de kan jobba säkert, säger Lotta Forsén.

Byggnadsarbetaren har frågat NCC om hur två dödsolyckor kan ha hänt inom några år. Vi har också försökt reda ut bristerna vid den senaste olyckan. Företaget väljer att via mejl beklaga olyckorna och skriver: ”Vi har alltid efterlevnad av våra rutiner som högsta prioritet och vi arbetar kontinuerligt med att säkerställa en hög säkerhet på alla våra arbetsplatser. Åklagaren har valt att lägga ned förundersökningen för olyckan som skedde 2022. NCC har själva utrett händelserna för att se hur vi kan förbättra säkerheten och säkerställa hur vi följer våra rutiner och arbetssätt framgent.”

På bygget fortsatte jobbet. Det fanns fyra trappor kvar att sätta efter olyckan och då fick byggnadsarbetarna del av monteringsinstruktionerna. Jörgen gick i trapphålet och körde kranen. Göran monterade.

– Jag är normalt inte rädd men det kändes olustigt, säger han.

—

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.

Läs även: Nio arbetare dog på bygget förra året