Till hjältarna som orkar det lilla extra
Han var lärling och lat och odräglig. Det var i alla fall vad golvfirman som tagit emot honom tyckte. Därför blev det mycket rivning av gamla mattor, spackling och förarbete för ynglingen i fråga. Det var ju det han dög till.
En dag, innan lärlingen skulle åka hem till Kortedala på eftermiddagen, sa handledaren Nisse på firman att han skulle ringa på kvällen och att lärlingen måste svara.
Ynglingen skulle riva och spackla i en villa nästa dag och behövde veta vad nycklarna skulle hämtas. Det här var i en tid före mobilerna, så telefonen stod i lägenhetens sovrum. Men knappt hade lärlingen lyft luren förrän helvetet där hemma bröt lös. Ynglingens bror och pappa hade börjat slåss så att inventarier gick i kras, de skrek och gapade så att den förvånade dalslänningen på golvfirman knappt kunde få fram vad han ville ha sagt.
Den unge lärlingen i fråga var förstås förtvivlad när han åkte till golvfirman nästa dag. Nu visste ju alla hur det stod till och det hade inte blivit mycket sömn för honom på vardagsrumssoffan.
Allt var ju avslöjat, det här var spiken i kistan, trodde han.
Men ibland överraskar oss världen. För just den här handledaren förstod hur jobbigt det var och bestämde sig för att stötta och uppmuntra ynglingen i stället. Det räckte för att den unge lärlingen skulle orka hela vägen igenom och därefter göra lumpen och skaffa sig ett eget boende och få ordning på tillvaron.
Tack vare sin handledare Nisse utvecklades lärlingen till en värderad golvläggare och hann arbeta femton år inom yrket innan han utbildade sig till yrkeslärare för att utbilda nya golvläggare. Ja, ”ynglingen”, som inte längre är så yngling, arbetar fortfarande för golvbranschen som kontrollant och spetsutbildare, och ibland skriver han också krönikor som den här.
Min familj trasades sönder av pappas alkoholproblem och jag trodde att jag var ensam. Men efter att ha jobbat i över tjugo år som yrkeslärare kan jag konstatera att många elever och lärlingar kämpar med tillvaron i dysfunktionella familjer även i dag.
Därför vill jag uppmuntra alla handledare som har tålamod att se och förstå att det ibland finns förklaringar bortom ungdomliga lättja och slarv. Som den fåmansföretagare som tog emot en stöldmisstänkt elev och direkt gav honom nycklarna till sitt förråd.
Eller handledaren som åkte hem och tittade till sin lärling när han sjukanmälde sig eftersom handledaren visste att lärlingen haft missbruksproblem.
Och jag tänker på de handledare jag ringer när jag har en elev som behöver särskild stöttning och som säger ”det går la bra” även om det inte gjort det gången innan. Ni är så viktiga. Ni är kanske vägen bort från strul och misär för en ung människa.
Nej, jag tror inte för ett ögonblick att byggföretagen ska ta över socialtjänstens jobb – den här krönikan handlar om hjältarna som orkar vara det där lilla extra.
Ni betyder så oändligt mycket!
Folk som inte speglar sig i andra.
Folk som är homofoba.
Bengt Bohm och hans hustru bor i Kvibergsstaden i Göteborg sedan deras barn flugit ut. Sedan 1999 jobbar Bengt på Bräckegymnasiet där han bland annat utbildar golvläggare. På fritiden sjunger han i körer. Några böcker och teateruppsättningar har det också hunnit bli.
