Katastrofen ändrade allt för snickaren: ”Jag var som en krigsherre”
Andelar skulle tas, cashen skulle in. Han var stor, stark och rik, med en hård attityd.
Sen kom katastrofen som förändrade allt.
Han kliver in på fabriken tio i nio, klädd i jeans, t-shirt och en hoodie. I handen har han en påse färska frallor till personalen. Släpper in hunden, som springer för att hälsa på killarna vid maskinerna. Bakar en snus. Sätter sig vid datorn för att kolla inkommande order. Väggen är täckt av inramade diplom. Årets företagare 2017. Sponsor av Chalmers miljöprojekt i Kina. Kursintyg fartygsbefäl klass VIII. En massa karategraderingar. Stoltast är han över är ett gulnat diplom från 1974: ”För tjänst som skolpolis”.
Ett stillasittande liv har aldrig funkat för snickaren, uppfinnaren och fabrikören Johan Strömberg. Han var skoltrött och bråkig som tonåring, tränade kampsport och backade aldrig. Redan som 14-åring började han jobba helger och lov som hantlangare på Ugglarps Bygg i Falkenberg. Efter hand blev han lärling där och sedan snickare och lagbas.
– Jag älskade att bygga och bära och ju jävligare det var, desto roligare, säger Johan som blev kvar i 23 år som snickare.
Jävligt blev det också för knäna som tog stryk av att krypa runt på golv och märka ut var reglarna skulle stå. 1994 fick Johan en snilleblixt: han tog patent på en tejp med markeringar tryckta var 30:e centimeter. I stället för att mäta upp gång på gång kunde man nu bara klistra på tejpen och montera efter den.
Han startade sitt företag 3C Production AB och började tillverka och sälja tejpen på heltid. För att få in pengar till verksamheten jobbade han på med bygg på halvtid. Och snart dök nästa idé upp.
– Vi stod och drevade med PU-skum och min kompis fick ett allergiskt anfall. Jag började läsa på om isocyanaterna som finns i skummet, hur jävla giftiga och brandfarliga de är. Då tänkte jag, hur svårt är det att uppfinna ett giftfritt drevmaterial?
Nu hanns inte snickarjobbet med längre. På kvällarna stod Johan i garaget och experimenterade fram en slags skumgummi som impregnerades med bitumen. Gamla tiders tjärdrev i modern tappning, kan man säga.
I trakten fanns en biltvätt som skulle byta ut sin utrustning och Johan fick den gamla. Av delarna byggde han den första produktionsmaskinen, som valsade skumgummit i asfaltstjäran.
Det gick långsamt till en början. Varje sextontimmars arbetsdag resulterade i nittio femmeters rullar med drev. Men så skickade arbetsförmedlingen över två killar och Johan köpte en fabriksbyggnad som han gjorde i ordning.
– Jag byggde om en gammal såg till ett utrullningssystem som kunde såga drevremsor i olika bredder. Och plötsligt var vi uppe i 600 rullar dagligen.
Vinnarskallen och den hårda attityden hade han med sig in i affärslivet. Han beskriver sin mentalitet under den här tiden med ordet ”krigsherre”. Marknadsandelar skulle tas, pengarna skulle in. Och när han arbetat nästan dygnet runt i flera år, så kom de faktiskt in.
Vi var vid hotellpoolen precis bredvid stranden när min son plötsligt pekar ut mot havet
Vad ingen visste var att allt skulle ändras inom kort.
Vid det här laget var Johan gift och hade tre barn. 2004 köpte hans fru Lena biljetter till Koh Phi Phi i Thailand. I smyg, för hon visste att han skulle säga att han hade för mycket att göra annars. Men nu skulle det äntligen bli semester.
– Vi var vid hotellpoolen precis bredvid stranden när min son plötsligt pekar ut mot havet och säger ”titta där ute”! Vattnet försvann i bukten. Det blev helt torrlagt. Båtarna hamnade på botten. Och så såg vi vågen.
Ingen förstår exakt vad som håller på att hända, men Johan känner på sig att något är väldigt fel. Han lyckas få upp sin familj på ett tak. Då sköljer den första vågen in. Den krossar allt i sin väg, spränger glasrutor och rensar bort allt löst.
– Sedan kom den andra vågen och vi spolades runt. Det kom båtar och allt möjligt flygande över oss. Jag åkte in i ett betongfundament och slog sönder ryggen.
Då kommer hans tredje barn flytande.
– Jag var ingen liten kille, jag kunde lyfta 180 kilo på den tiden. Men jag orkade inte hålla i honom och han spolades iväg …
Till slut börjar vattnet sjunka undan. Pojken och Lena är borta. I timmar vandrar Johan omkring barfota genom glassplitter, skräp och förvriden metall och letar. Han beskriver landskapet som helt overkligt. Överallt ligger döda kroppar bland drivor av krossat bråte. I en brädhög hittar han två levande kvinnor som han lyckas få ut. Men hans familj syns inte till.
Johan tar sig tillbaka till sina två barn och de börjar gå mot högre höjd. Vid det här laget är han i riktigt dåligt skick, han är i djup chock och hallucinerar.
– Jag hade en massa sår överallt och fötterna såg ut som spruckna meloner. När vi till slut kom upp på berget så svimmade jag.
På båten till Phuket inträffar miraklet. En kompis telefon ringer. Lena och sonen är vid liv, på sjukhuset som Johan är på väg till!
– Vi syddes ihop allesammans. Min son hade en bit trä i benet. Först ville läkarna amputera, men de opererade honom och han fick behålla benet. Han var tolv då.
Där vände Johans liv.
– Jag började tänka i helt andra banor efter det. Det finns viktigare saker än pengar, man kan inte gå och roffa åt sig hela tiden. Det är lite Bamse över min filosofi: Om du är stark, så måste du vara snäll. Och jag var ju stor, stark och rik.
Sedan dess har Johans fokus legat på att andra också ska gagnas av hans framgång. Han har hjälpt barn på flyktingförläggningar, ordnat jobb åt nyanlända och på andra sätt stöttat folk som behöver hjälp.
– Det fanns en fiskare på Phi Phi, en duktig man som hade blivit av med allt. Vi samlade ihop pengar bland folk vi kände och köpte en båt till honom. Nu har jag åkt i den! Den heter Falkenberg.
Den nuvarande fabriken köpte han 2015. När han byggt klart maskiner och inredning började han se sig om efter nästa projekt. Bredvid fabriken låg en bit mark som inte utnyttjades.
– Jag läste om en militär hinderbana på I16 i Halmstad, med olika hinder att ta sig över och så vidare. Den hade varit öppen för folk som ville komma dit och träna, men nu hade Försvarsmakten stängt banan. Jag tänkte, hur svårt kan det vara att bygga en sån?
Sagt och gjort. Johan gjorde i ordning marken och beställde en långtradare med byggmaterial. De nästkommande fyra månaderna gick han dit varje kväll efter jobbet och grävde, borrade och snickrade. Och till slut stod en 3 000 kvadratmeter stor hinderbana färdig. Öppen för alla att använda, gratis.
Livsfilosofin hade också mynnat ut i ett starkt miljötänk, så Johan bestämde sig för att bygga en solcellspark på 2 300 kvadratmeter.
– Jag köpte en bit mark av kommunen, sågade bort skogen, drog upp stubbarna, jämnade till och satte upp solcellerna. Jag gjorde ju allting själv, så det blev mycket billigare. Men runt fyra och en halv miljon har jag lagt ner på solpanelerna.
Sedan 2017 levererar parken mer el än fabriken gör av med, helt utan koldioxidutsläpp. Och den är lönsam också, elbolaget köper överskottselen.
– I vintras gick alla maskiner på fullt. Då fick vi tillbaka 65 000 kronor! Och bara under semestern i juli fick jag in 79 000.
I dag jobbar två av sönerna på fabriken. Den lille pojken som sköljdes bort av vågen är nu produktionschef. Och vid 61 års ålder börjar Johan så smått slå av på takten. Det är därför han kommer till jobbet strax före nio numera, i stället för fem på morgonen som innan. Men han arbetar fortfarande mer än heltid.
– Som jag levt har kroppen fått stryk. Jag har bytt så många leder vid det här laget, jag har väl blivit opererad tjugo gånger. Men jag kan aldrig sluta, jag jobbar på. Och det är väl en bra egenskap? Att man aldrig ger sig.
TEXT: Artur Nordfors Kowalski