En knapptryckning från döden: ”Det måste få ett stopp!”

”Hur kunde solen fortsätta gå upp, vi hade ju mist Jens.”

Pär-Åke Berglind har just visat bilder på sin son. Ett stort leende, en snäll kille, arbetsam. Jens älskade sitt jobb – att köra kranbil. Intresset väcktes tidigt. Tillsammans med tvillingbror Daniel satt han i bilbarnstol i kranbilarna som pappa körde. Men Jens Berglind blev bara 26 år. Han dog i en olycka i Östersund 2017 när han skulle lasta av en byggbod åt Skanska. Han påträffades med överkroppen svårt klämd av kranarmen mot bodens överkant.

Jens är en av flera förare som dött i klämolyckor då de gjort fjärrstyrda kranlyft med manöverdon de senaste åren. De har alla jobbat ensamma.

Nu vill Arbetsmiljöverket slå larm.

– Många är bara en knapptryckning från döden, säger Jenny Bengtsson, arbetsmiljöinspektör i Stockholm.

Hon har de senaste fyra åren utrett ett femtontal olyckor där manöverdonet ofta i kombination med kran och ensamarbete haft en central roll i olyckan. De som drabbats har fått kläm- och krosskador och samtliga har skett inom bygg, anläggning och återvinning.

– Om manöverdonet inte stängs av när du inte kör aktivt är det lätt att av misstag komma åt reglage som startar maskinen. Det är enorma krafter när en kran börjar klämma en person och det händer så snabbt. Man är i stort sett chanslös att komma åt manöverdonet och hitta rätt knappar, säger Jenny Bengtsson.

Många är bara en knapptryckning från döden.

Konsekvenserna kan bli förödande som vid två olyckor i Stockholmstrakten de senaste åren:

• Den fjärde november 2021 kläms en 27-årig kranbilsförare ihjäl vid ett rivningsjobb i Liljeholmen, Stockholm. Han har lämnat en rivningshammare och ska koppla på skopan till kranarmen. Han befinner sig i en container på lastbilen och ska klättra upp i en öppning för att hämta en sak men kommer troligen av misstag åt reglage på manöverdonet. Det startar kranen och dess arm klämmer honom och dosan mot väggen. Han har inte en chans att hejda förloppet som pågår i flera minuter, samtidigt som han är uppkopplad i ett gruppsamtal med kollegor. Andra arbetare hör maskinen som larmar. De skyndar till och försöker rädda honom men utan att lyckas.

  

• Den 14 november 2019 dör en 39-årig delägare i ett byggföretag vid en olycka på Rindö utanför Vaxholm. Han gör förberedelser inför ett anläggningsjobb och ska kroka i ett sling med en lös truckskopa och gafflar för att lyfta i land dem från en pråm. Han knuffas troligen av kranarmen till ett läge där han kläms mellan skopans överdel och kranarmen. Statens haverikommission tror att han av misstag kom åt manöverknappar på styrdosan, eller kan ha gjort en felbedömning vid körningen. När han väl börjat klämmas kunde han inte stoppa förloppet.

  

Det finns flera gemensamma nämnare för de tre dödsolyckorna i Stockholm och Östersund. Alla omkomna var erfarna och omvittnat duktiga kranförare. De befann sig i kranens riskområde och enligt olycksutredningarna hade ingen av dem aktiverat stoppknappen på manöverdonet. Samtliga hade hörselkåpor på sig.

Jens familj är bestört över att fler klämolyckor skett efter att Jens gick bort.

– Man tror ju att när en person dör på det här sättet så ska saker förändras. Men det fortsätter bara som innan. Det är stressen, arbetsgivarna tar inte sitt ansvar, folk genar för att hinna. Det är så det ser ut i branschen, säger pappa Pär-Åke Berglind.

Han har sett mycket, har jobbat som kranbilsförare, transportledare och hyr i dag ut maskiner.

Daniel, Jens tvillingbror, gick en annan yrkesväg. Han blev snickare.

Han stod sin bror mycket nära, de hade kontakt nästan varje dag och deras vägar korsades ibland på byggen.

– Vi får inte Jens tillbaka men vi vill hindra att andra skadas eller dör. Hade Jens haft någon med sig hade han levt i dag. Då hade han kanske inte gjort lyftet på det här sättet och hade det ändå hänt en olycka, hade han kunnat bli räddad, säger Daniel Berglind.

Hade Jens haft någon med sig hade han levt i dag.

Frågorna om vad som hände Jens har plågat pappa Pär-Åke och familjen. Arbetsmiljöverket utredde orsaken men vet inte vad som startade kranarmens rörelser. Vittnen saknas.

Egentligen skulle han ha börjat den 5 oktober med att flytta ett femtontal bodar mellan två platser. Men något fick honom att först göra ett annat jobb, att lasta en Skanskabod och flytta den till Skanskas område i Lugnvik. Han kom till en öde plats. Trots upprepade försök att ringa fick han inte tag på någon ansvarig. Han reser då en stege mot boden, för att bland annat komma upp och fästa lyftkroken. På plats pratar han i privattelefonen med en kollega genom mikrofonen i hörselkåporna. Klockan 8.01 hör kollegan ett skrik och undrar vad som hänt. Hon ringer tillbaka men får inget svar och slår sedan larm till flera personer. Först råder förvirring om var Jens finns, sedan når hon en kollega, en kranbilsförare som vet. SOS Alarm kontaktas. Då kollegan kommer till platsen 8.18 är Jens svårt skadad. Främre delen av kranens förlängningsdel, jibben, har klämt fast honom mot ovansidan på boden. Den trycker mot skuldrorna och pressar revbenen mot takets kant.
Han hänger med överkropp och vänsterarmen uppe på taket. Stegen ligger på marken och manöverdonet hänger vid högra höften.

Ett par minuter senare kommer räddningspersonalen. Kranen lossas. Jens lyfts upp på taket och sjukvårdspersonalen inleder hjärt- och lungräddning. Ungefär samtidigt kommer en chockad Pär-Åke som hört om olyckan. Tillfälligt kommer Jens andning igång men hans liv går inte att rädda. Han dödförklaras samma förmiddag.

Mamma, pappa, bror och syster.

En chockad familj försöker ta in det obegripliga.

Gång på gång har Pär-Åke och Daniel gått igenom olycksförloppet. Har Jens av misstag kommit åt reglage på krandosan eller försökt köra kranen från stegen och överraskats av en oväntad rörelse? Gled stegen?

– Det var så olikt honom för man ska inte köra kranen då man är i ett riskområde och krandosan ska vara avstängd när man klättrar. Men en sak är jag säker på: Han kan inte ha hört att kranen var i gång, då hade han haft uppmärksamhet på den, säger Pär-Åke Berglind.

– Sedan är det jibben, varför hade han den på? Den snarast försvårade hans jobb att lyfta bodar, fyller Daniel i.

En brottsutredning inleddes efter dödsolyckan men las ned. Åklagaren ansåg att arbetsgivaren, ett lokalt åkeri, hade brister men inget som var brottsligt. Arbetsgivaren hade bland annat inte gjort någon riskbedömning av det aktuella jobbet men utlovade flera åtgärder. Inga fel hade hittats på manöverdonet. Familjen överklagade nedläggningen men beslutet kvarstod.

– Vi tänkte att olycksutredningen skulle ge oss svaren. När ingen utpekas som ansvarig blir det som att allt var Jens eget fel. Det känns enormt orättvist. Jens ställde alltid upp, jobbade jättemycket och berättade hemma om den ständiga stressen. Kanske har han tvingats in i en omöjlig situation, säger Pär-Åke.

Han tycker att de som utredde olyckan borde tittat mer på arbetsvillkoren i stort, vem som gav order om jobbet – och gjort en större teknisk granskning av kran och manöverdon.

I Stockholm, 50 mil från olycksplatsen i Östersund, är Jenny Bengtsson på Arbetsmiljöverket rädd att liknande olyckor ska hända igen.

– Först och främst borde det vara stopp för ensamarbete när man jobbar med manöverdon och farlig arbetsutrustning. Det är så allvarliga risker förknippade med arbetet, säger hon.

Det borde vara stopp för ensamarbete när man jobbar med manöverdon och farlig arbetsutrustning.

Att vara ensam innebär att du måste göra alla momenten själv, ha uppmärksamhet överallt, samtidigt som du förflyttar dig. Är man två kan till exempel en person stå på marken och köra medan kollegan går upp och krokar i kranen. Det blir sannolikt färre genvägar och händer något kan kollegan larma.

När en person väl kläms krävs kunskap för att bryta kranens rörelse. Ofta är även dosan i kläm och då är alternativet att stoppa maskinen från fordonet. Men då måste man veta hur.

– Det borde vara lika självklart att ha en räddningsplan som vid arbete med fallrisk på hög höjd, säger Jenny Bengtsson.

Hon tycker att arbetsgivare på både transportföretag och byggföretag i varje steg måste göra vad som krävs för att få bort riskerna. Och att skyddsombuden skulle kunna ställa mer krav.

– Jag har aldrig sett en riskbedömning där man väger in en kombination av manöverdon, arbetsutrustning med särskilda risker och ensamarbete. Men det är ju just det som gör jobbet farligt. Hur tänker sig arbetsgivaren att en person som kläms ska larma? Eller räddas? Det finns inga planer för det, konstaterar hon.

Hur tänker sig arbetsgivaren att en person som kläms ska larma? Eller räddas?

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.