Hamnkonflikten i Göteborg har snart nått kokpunkten på arbetstagarnas temperaturskala utan någon nämnvärd reaktion från LO, mer än att de backar upp Svenskt Näringsliv och förväntar sig ett förkrossande nederlag för Hamnarbetarförbundet.

Inte kanske vad man förväntar sig av en Landsorganisation som samlat hela 14 fackliga förbund under sitt stora paraply.

Att höra LO-ordförandens uttalande i den lördagsintervju som ekot höll för ett antal veckor sedan fick åtminstone mitt morgonkaffe att sätta sig i halsen.

Här talar en representant av arbetarkollektivet ut om ett annat fackförbund (om än fristående) i termer som att de (läs Hamnarbetarförbundet) har utfört maskningar och strejker, när det i själva verket är APMT som lockoutat arbetstagarna i hela 371 timmar under 2017.

Hur kan en facklig representant ha denna insnöade syn på ett annat fackförbunds strävan för att få bort otrygga anställningar och en säkrare arbetsmiljö för sina medlemmar? Hänger allt på LO:s avtalsmonopol på den kollektiva sidan?

Var Karl-Petter finns solidariteten någonstans nu, den ni talar om? Är det bara tomma ord eller har ”fredsplikten” gjort er bekväma i LO- borgen?