Ställningsbyggarnas möte med Dylan – räddade ikonens konsert

Under en storstädning på företaget Sydställningar dök en gammal bild upp. Den är i tidstypiska, starka åttiotalsfärger och föreställer en grupp solbrända män i bara överkroppar, träskor och gympadojor som står samlade vid högar av ställningsmaterial.

Lars Larsen, i hockeyfrilla och mustasch till höger i bilden, minns att den togs sommaren 1989 vid Christinehofs slott i skånska Tomelilla.

Men varför befann sig han och hans kollegor på platsen?

Det hela berodde på att scenarbetarna som skulle ha byggt upp scenen till superstjärnan Bob Dylans Europapremiär i slottsparken hade fått förhinder.

Det var roligt och spännande att åka iväg och riva en scen som en rockstjärna stått på.

– Roddarna som var där kunde inte få upp scenen i tid. Arrangörerna hade tagit sig vatten över huvudet, berättar Lars.

Det var kris och spelningen var hotad. En sen kväll ringde Christinehofs slotts ägare till Sydställningar och bad om hjälp. Männen på bilden, plus några fler ställningsbyggare, kallades snabbt in och morgonen därpå var alla på plats.

Problemet var bara att de aldrig hade byggt en scen förut.

– Scenen höll på att lastas av när vi kom. De ställde ställningspaketen på gräsmattan och sedan började vi jobba i högt tempo, säger Lars.

Den då 22-årige skåningen hade bara ett par års erfarenhet av ställningsbygge och det hela kändes nytt. Lars berättar att en svårighet i arbetet var att göra scengolvet slätt.

– Sådant gör man aldrig när man bygger vanliga ställningar, så det var lite pyssligt. Och sedan använder vi Haki på Sydställningar. Den här gången var ställningarna av ett annat märke som vi aldrig hade byggt med tidigare.

Var det ett slitigt jobb?

– Ja, för vi gjorde allt för hand. Vi bar fram alla ställningsdelarna till scenen och langade upp dem.

Det fanns inga säkerhetsföreskrifter och vi bara jobbade. Det var shorts, t-shirt och gympadojor.

Men trots tidspressen, och trots att samarbetet med roddarna ibland strulade, höll ställningsbyggarna modet uppe med skämt och skoj – och en och annan Pepsi cola. De lyfte plank och tunga metalldelar samtidigt som solen stekte över festplatsen.

Svetten lackade och tröjorna åkte av – på alla utom en person. En muttrande liten man gick runt scenområdet iklädd munkjacka med uppdragen huva. Han såg ut att inspektera scenen.

”Vilken konstig prick. Hur kan han gå klädd så i den här värmen? Vad är det för typ, egentligen?” funderade Lars för sig själv medan han langade ställningsdelar.

Mannen med huvan visade sig vara Bob Dylan, något som Lars förstod först efteråt.

Ställningsbyggarna jobbade fram till solnedgången och lyckades till slut få till en duglig scen till framträdandet dagen efter.

Ni räddade Bob Dylans Europa-premiär.

– Haha! Ja, så var det ju faktiskt, säger Lars Larsen.

När konserten var över var det dags för ställningsbyggarna att kavla upp ärmarna igen, för scenrivningen. Då femtonårige Mattias Larsen, brorson till Lars, jobbade extra på Sydställningar och kallades in på kvällen.

– Vi rev scenen hela natten och var färdiga på morgonen. Det var roligt och spännande att åka iväg och riva en scen som en rockstjärna stått på, säger han.

Mattias berättar att flera av ställningsbyggarna hade varit uppe i närmare 22 timmar i rad under jobbet med scenen.

Hur blev det då? Tackade Dylan för hjälpen och bjöd på en succéspelning? Nej. Framträdandet blev ett fiasko. 11 000 entusiastiska besökare fick se en oinspirerad Bob med samma uppdragna huva spela fel och i otakt. ””En besvikelse! Dylan svek publiken. Rockfesten en stor gäspning”, skrev Ystad Allehanda.

Enligt Dylanbiografin ”Behind the shades” av Clinton Heylin var Tomelilla-giget den sämsta konserten under hela Europaturnén.

När Lars Larsen tittar på bilden av ställningsgänget reagerar han först på att han själv var några kilo lättare på den tiden. Sedan slås han av att det finns betydligt fler regler i ställningsbranschen i dag än 1989.

Det var shorts, t-shirt och gympadojor. Och inga hjälmar.

– Det var enklare då. Vi slapp alla pappersgrejer. Det fanns inga säkerhetsföreskrifter och vi bara jobbade. Det var shorts, t-shirt och gympadojor. Och inga hjälmar.

Lars är inte särskilt besviken över att han missade ett snack med Bob Dylan. Amerikanen har aldrig varit en stor favorit och Lars sörjde inte heller att han skickades på annat jobb och missade Dylan-spelningen.

Konserten var tydligen usel.

– Ja, det var ju tur att jag slapp den. Istället fick jag fribiljetter till en Roxette-spelning.