Byggets extrema klädkod: ”Men man behöver inte ha helskägg”

Året är 1921. Det susar i de knotiga asparnas höstgula lövverk i allén vid fälten. Luften står hög från en klarblå himmel och det rytmiska ljudet av yxhugg ekar över grannskapet. Med blankslipade eggar bearbetar två skäggiga timmermän en stock. Flisorna yr.

Karlarna lägger syllen, det första varvet timmer på ett hus. Men stengrunden är ojämn på sina ställen. Det är därför de hugger bort delar av stocken, för att den ska passa. Stora svettpärlor bryter fram bak i nacken på den längre av de två arbetarna. Han lägger ifrån sig yxan och rättar till västen, så att den sitter rätt ovanpå den blårandiga timmermansblusen. Sedan tar han tag i stocken. Tillsammans med sin yrkesbroder lägger han den på plats.

– Bra. Nu ligger den som den ska, säger den kortare mannen med det stora skägget och ser nöjd ut.

Det är han som är byggmästare och styr arbetet. Mannen lirkar fram ett blänkande föremål ur innerfickan på sin manchesterjacka.

Ett fickur? En plunta? Nej, det är visst en mobiltelefon. Och året är faktiskt 2021.

Alex Nordin tittar på ett sms, tar snabbt ner mobilen och förklarar sedan för lärlingen Joakim Forsman hur de ska fortsätta arbetet. Timmermännen på Nordins byggnadsvård har plockat ner delarna från ett över hundra år gammalt bostadshus från Småland. Nu bygger de upp den här på Munsö, en ö i Mälaren en bit utanför Stockholm.

Klädkoden och skäggen är en blinkning till omvärlden om vad de sysslar med. Men det viktigaste är byggtekniken, att hålla sig till det gamla hantverket. Alex Nordin förklarar att det finns flera orsaker till att gamla byggnader håller betydligt längre än dagens moderna: materialet, sättet att bygga och konstruktionerna.

– Timmerhus har till exempel en väldigt bra konstruktion. Vi tar en stomme som stått i hundra år, byter ut några delar och vet att den kan hålla i trehundra år till. Det är en del av tjusningen i det vi gör, säger Alex.

Folk undrar om de kan såga bort en hel gavel och ersätta den med ett glasparti. Då svarar jag: ”Det går. Men ring inte mig, jag vill inte vara inblandad i den skiten”

Samtidigt som han tvinnar till sin kraftiga mustasch med fingrarna förklarar han sin filosofi om att kunderna bara är tillfälliga ägare till de gamla husen där de bor.

– Jag tycker att man får förändra, men inte ta bort stora delar av ursprunget, eller göra lösningar som inte är i samklang med byggnaden.

Vilka lösningar kan det röra sig om?

– Till exempel folk som undrar om de kan såga bort en hel gavel och ersätta den med ett glasparti. Då svarar jag: ”Det går. Men ring inte mig, jag vill inte vara inblandad i den skiten”, säger Alex och går bort till bilen som står parkerad intill bygget.

Han stökar runt i bakluckan i jakt på en motorsågsdel och suckar när den verkar vara kvar hemma.

– Vi jobbar så mycket vi kan med maskiner, för snabbheten och den mänskliga biten. Om man står och hugger fram allt med yxa tar kroppen stryk. Vi jobbar med rätt verktyg vid rätt tillfälle. Ibland är det en motorsåg, ibland en kransåg, ibland en yxa.

Orden smattrar ur det täta, ljusbruna skägget när Alex med stora kliv går runt husbygget och pratar om sitt företags restaureringar av väderkvarnar, egentillverkade hyvlar och specialsågade timmer. Särskilt vältalig blir byggnadsvårdaren när han kommer in på oväntade möten med dåtidens hantverkare.

– Ibland kan vi se att någon har haft en dålig dag, att de gamla huggspåren har en massa parallella streck. Någonstans under huggningen har de slagit i något hårt så att det har blivit stora hack i eggen, men de har inte haft tid att slipa om yxan.

Och då känner du igen dig?

– Ja. Jag har också dåliga dagar och lämnar repigt timmer för att jag har huggit i en spik någonstans.

När Alex renoverade en takstol i en medeltida kyrka hittade han en öghuggning, ett hål i änden i timret som man binder ett rep igenom vid transport. Den timmerdelen brukade alltid huggas av före bygget.

– Men då hade stocken blivit för kort. Här såg vi att ögat var placerat mitt i infästningen. De hade helt enkelt meckat ihop en lösning. De fick inte de perfekta förutsättningarna, men fixade det på ett bra sätt ändå.

Du ser lite varm ut när du tänker på det?

– Absolut. Jag kan relatera till det och tänka: ”Åh, ni också!”

Det är tydligt att Alex, som tröttnade på livet som ordningsvakt, numera jobbar med sin passion som vd för Nordins byggnadsvård.

Joakim Forsman, som precis sågat till sidan av en stock med motorsåg, har en helt annan bakgrund. För bara ett par månader sedan arbetade han som ingenjör på Slussenprojektet i Stockholm, med grundläggning och att dimensionera spåntkonstruktioner.

– Men under pandemin satt jag bara hemma hela tiden och jag kände att jag behövde förändring. Jag ville jobba med händerna.

Lösningen blev en hantverksutbilning med lärlingsplats på Nordins byggnadsvård.

Vad hade du gjort idag om du inte gjort det här bytet?

– Då hade jag suttit inne på kontoret och räknat på någon spåntkonstruktion, inte stått här ute i solen.

Men du hade tjänat mer pengar.

– Definitivt. Nu går jag på studiemedel. Det är så klart en baksida men det känns värt det.

Joakim spricker upp i ett stort leende och tar fram en sopkvast. Damm och gula asplöv yr runt när den långe timmermannen drar av den smutsiga stocken med kvasten. Hans stora kropp bildar en silhuett mot den lågt stående höstsolen. Fält och gårdar syns på avstånd och intill timret står en verktygslåda i trä med bilor, stämjärn och timmerhakar. Är det inte 1921 ändå?

Men så plockar den kortare yrkesbrodern fram en liten lövblås, vars elektriska oljud överröstar kvastens rytmiska dunsande. Illusionen är bruten.