Bleve jag tvingad att utse ett år i modern tid då förutsättningarna för arbetarrörelsen drastiskt förändrades till det sämre, ja, då vore 1985 mitt val.

Mängden byggskyltar med ”delad entreprenad” blev allt vanligare och gjorde skyddsombudsjobbet mångdubbelt svårare. I England fick gruvfacket ge upp, efter en ettårig strejk som framprovocerats av Thatcher med just syftet att krossa fackföreningsrörelsen.

Här hemma smidde storföretagens och högerns tankesmedjor liknande planer. Och de anföll på flera fronter samtidigt. Ett viktigt frontavsnitt var att övertyga arbetarna att de inte tillhörde arbetarklassen. Moderaterna hade arenaväckelsemöten med partiledaren i bastkjol, trumpetande budskapet: Satsa på dig själv.

På byggena manifesterades detta satsande i kampanjer som syftade till att få gubbarna (det fanns knappt några tjejer på den tiden) att köpa aktier i företaget; att bli ”delaktiga” och ”känna ansvar”.

Moderaterna fick 22 procent i riksdagsvalet 1985 och en hel del arbetarröster. Men med Olof Palme vid rodret för sista gången blev ändå SAP dubbelt så stora. Fast störst av allt var nyliberalismen.

Dom som valde att bli ansvarskännande var ofta desamma som valde att falla för bankernas lockande lånelöften, unga killar med nybildade familjer tog miljonlån för att bygga villor i storstädernas kranskommuner – med avdragsgilla räntor var det ju en ren vinstaffär att pantsätta sin framtid hos banken, eller hur?

Det var en nyliberal fest utan like hela 80-talet, men 1990 tog det hastigt och väldigt olustigt slut – samtidigt som skojarna Ian och Bert introducerade dumliberalismen i Ny demokrati höjde riksbanken räntan till 500 procent. Bostadsbubblan sprack, byggarbetslösheten steg oroväckande samtidigt som lönerna stagnerade eller sjönk. På Arbetsförmedlingen mötte man bittra unga byggnadsarbetare vars aktier blivit värdelösa när företagen gått i konkurs; nyskilda eftersom banken tagit villan när lånefesten var över. Och eftersom de tyckte att de lämnat arbetarklassen bakom sig så hade även många av dem gått ur facket och a-kassan.

Med Thatcher som förebild angreps facket; dess inflytande på lönesättningen måste begränsas. Man ville avskaffa ackordslönen, med vars hjälp Byggnads hade varit löneledare sedan miljonprogrammet sparkades igång i början av 60-talet.

Vårt förbund kämpade tappert mot försöken att helt skrota ackordslönesystemet, därför det överhuvudtaget finns kvar, men i en undanskymd tillvaro bakom olika former av tidlön. Kanske var vi för godtrogna, trodde att tidlön skulle minska kraven på ständigt förkortade byggtider, krav som i förlängningen ligger bakom att ett dussin av våra arbetskamrater mister livet varje år.

Men byggföretagen var mindre naiva – de visste att oavsett om timpengen låg på hundra eller tusen kronor så skulle vi, vare sig det var av stolthet eller prestationsångest, driva oss själva att göra jobbet så fort det bara gick. Och ännu snabbare nästa gång.

Den som hade invändningar mot privatiseringspropagandan på 80-talet kunde bli avfärdad med ett nonchalant ”konspirationsteorier”.

Idag har vi facit i hand och vet att propagandan som bankades in i våra skallar med effektiviteten hos en bilmaskin fick önskat resultat – socialdemokratins röstetal har halverats sedan mordet på Palme, organisationsgraden inom Byggnads har på de senaste 20 åren minskat från 87 till 67 procent och lönerna, ja, vad hände med dem? De avtalsmässiga grundlönerna har vårt förbund lyckats försvara och hålla i nivå med, eller ovanför, den allmänna levnadsstandardutvecklingen, men först sedan IF Metall lagt ribban på den nivå deras avtal stadgar. Och eftersom ackordsjobben nu bidrar till en allt mindre del av vår lönekaka, så är vi i praktiken inte längre löneledande.

Kollektivavtalet var otidsenligt och måste ”moderniseras”. Själva begreppet, menar tankesmedjorna, doftar ju öststatssocialism och ofrihet. Och självklart kan det vara så för Byggföretagens näsor. Men för oss är kollektivavtalet en garant för frihet från godtycke, anställningsotrygghet och lönedumpning. Så låt oss inte svälja de sockrade erbjudandena om ”personlig utveckling” och ”individuell lönesättning”. Utan kollektivavtal kommer vi att stå med hjälmen i handen och bjuda under varandra för att få jobb.

På bygget finns det en sak som binder oss samman: vi är arbetare.

Högerpropagandan har skördat en del offer på byggena – de killar som inte ville se sig som arbetarklass och kanske röstade på Moderaterna, ville inte heller vara med i facket: ”Medlemsavgiften går ju till sossarna”.

Man kanske röstar på SD eftersom man är trött på ”förmyndarsamhället”, ”skattetrycket” och den ”ohämmade invandringen”. Jag kan förstå den ilskan, även om jag inte delar den, men för dem som väljer att se socialdemokratin som den Store Satan kan det vara bra att veta att Byggnads på kongressen 2014 tog beslutet att inte längre stödja det socialdemokratiska partier (och inga andra heller) med några pengar. Byggnads är ett fackförbund, ingen politisk organisation.

Fackets funktionärer bär förstås det tyngsta lasset i den medlemsvärvningskampanj som pågår, men nu krävs också medlemsaktivitet. Vi behärskar inte avtalet och byggmarknaden lika väl som ombudsmännen, men vi kan alla övertyga en oorganiserad arbetskamrat att bli medlem med det enkla och självklara argumentet:

Vi kanske inte håller på samma fotbollslag, delar politisk övertygelse, har samma sexuella läggning, hudfärg eller religion, men allt det där är av underordnad betydelse. För på bygget finns det en sak som binder oss samman: vi är arbetare och som sådana måste vi hålla ihop.

Gör vi inte det, om vi låter vårt fackförbund fortsätta försvagas, då förlorar vi.