Åter till Vaxholm

Hösten 2004 varslade Byggnads ett lettiskt företag om blockad på en skola i Vaxholm. Till en början såg det ut som ett rutinärende. Men det skulle bli en tvist som exploderade i ansiktet på facket, efter en luciamorgon för exakt tio år sedan. Fortfarande märks sviterna av Lavalbråket: begränsningar i konflikträtten.

12 december 2014 kl 06:00

Valrörelsens slutspurt 2014. Partiledardebatt i tv om hur byggandet ska öka. Jan Björklund, folkpartiledaren, vill ha mer konkurrens.
– Och varför blir det då inte ökad konkurrens, varför kan vi inte enas om det? Jo, därför att Socialdemokraterna går alltid byggfackets ärenden. De vill inte ha konkurrens, de står ju och skriker ”go home” när man får konkurrens från andra europeiska företag, säger han.
Än en gång dras den där luciamorgonen 2004 i Vaxholm upp. Blockaden som många tolkade som ett bevis för att Byggnads motarbetar utländsk arbetskraft. Händelserna som skulle leda till begränsad konfliktkrätt.

Men det började odramatiskt.
Vi förflyttar oss till början av sommaren 2004. Ombudsmannen Lars-Göran Bromander på Byggnads får ett telefonsamtal.
– Vet du att det är ett utländskt företag som har tagit en entreprenad på en skola till ett jättelågt anbud? Jag tror de saknar avtal, säger lagbasen i andra änden.
Lars-Göran Bromander bestämmer sig för att besöka arbetsplatsen, ett skolbygge i Vaxholm i Stockholms skärgård. Han vill förhandla om kollektivavtal, som med så många andra företag varje år. Ännu saknar han anledning att ana att just detta ärende ska skapa en storm av sällan skådat slag runt Byggnads.

Det har kommit små föraningar redan tidigare: 2002 kritiserade diskrimineringsombudsmannen hur Byggnads ombudsmän krävt att utländska arbetare skulle visa dem pass och arbetstillstånd. I början av 2004 väckte Byggnads kampanj för kollektivavtal debatt. EU skulle utvidgas österut. På Byggnads affischer poserade en man, endast iklädd bygghjälm och kalsonger, likadant som Anna Nicole Smith gjort i H&M:s underklädesreklam.” Utnyttjad gästarbetare 39:90/tim” stod det vid hans bara ben. Senare kommenterade dramatikern och författaren Lena Andersson kampanjen i DN:
– På Byggnads affisch låtsades man att man försvarade den utländske arbetaren, men vad man sa var ju: ”Där ligger du och viker ut dig och dumpar marknaden för oss”.

Men när Lars-Göran Bromander åker till Vaxholm i juni 2004 har han inte upplevt någon fientlighet emot utländska arbetare. Han möter inställningen att det är okej, men att de ska ha lika villkor som svenskarna. Han åker till Söderfjärdsskolan för att säkra de villkoren. Det lettiska företaget, Laval, som bygger på skolan har haft svenskt avtal tidigare och Lars-Göran Bromander tycker att diskussionerna börjar bra. Men de leder inte till avtal.

Anders Elmér.

Innan sommaren är över får även advokaten Anders Elmér telefonsamtal om Vaxholm.
– Laval hade varit i kontakt med en annan klient som hade rekommenderat dem att kontakta mig, säger han i dag.
Även när företag och fack träffas med Anders Elmér och hans kollega i september är en lösning utom räckhåll. Byggnads vill ha en lön på 145 kronor, Laval är berett att betala 109. Båda sidor menar tio år senare att de ville hitta lösningar, men att motparten var oresonlig. Dagen innan förhandlingen med Byggnads skriver företaget avtal med ett lettiskt fack och hävdar att det ska gälla. En tanke börjar smyga sig in bland Byggnads företrädare. En undran om det finns större krafter bakom företaget, någon som vill driva fallet för att testa strejkrätten. Men facket ger sig inte. Kanske var självsäkerheten snudd på skadligt stor. När Byggnads dåvarande ordförande Hans Tilly blickar tillbaka säger han att Byggnads centralt kunde ha lagt mycket mer arbete på att lösa frågan.
– Jag tror, i efterhand, att vi tyckte ju att vi hade så rätt med våra krav på kollektivavtal så att det här var en självklarhet.
Anders Elmér menar att Byggnads representanter var så otrevligt styva i korken så att han kände ett behov av att be om ursäkt för Sverige.

När Byggnadsarbetaren ringer Regina Purva som var Lavals talesperson vill hon inte prata om 2004.
– Jag vill inte tänka på det där. Det var en hemskt stressande tid, jag blir upprörd nu när jag pratar om det.
Är det Byggnads den upprördheten riktar sig emot?
– Ja, jag tycker de hade fascistiska metoder. Jag blir galen när jag tänker på det.

Fackets metoder blir ämne för mycket debatt vintern 2004. Den andra november sätter  Byggnads bygget i blockad. Först har blockaden ingen egentlig effekt. Byggnads saknar medlemmar på bygget och arbetet går vidare som vanligt. Men den lettiska regeringen surnar till, hävdar att Byggnads bryter mot EU-rätten. Den andra december ansluter elektrikerna till blockaden. Moderata ungdomsförbundet skickar ett hästhuvud av tyg till Hans Tilly, menar att han jobbar som maffian.
Full orkan blir det efter Sveriges kanske mest omdiskuterade luciafirande någonsin. Blockadvakter finns utanför bygget och den trettonde december bestämmer facket sig för att lussefika där. Lars-Göran Bromander är på plats. Han hävdar än i dag att stämningen var god. Men så här beskriver arbetsgivarsidan händelserna, enligt en dom från Arbetsdomstolen:

”Den 13 december 2004 blockerade ett 50-tal  medlemmar från Byggnads infarten för de lettiska arbetarna, försökte stoppa bilar, ropade bl.a. ”go home” och sparkade på bilarna. Bolagets arbetare tvingades att stanna i sina bilar i cirka tio minuter och reagerade med obehag.”

Lars-Göran Bromander säger tio år senare att det är olyckligt att vissa personer, inte han själv, skrek ”go home”. Men då hade han inte tanke på att det skulle uppfattas som rasistiskt.

Byggnads beskylls för att vilja skicka ut utländska arbetare ur landet och bara skydda egna medlemmar. Hans Tilly kommer att få ägna mycket tid åt att försöka förklara Byggnads agerande, hävda att man slåss för allas rätt till schysta villkor.
Lars-Göran Bromander säger tio år senare att det är olyckligt att vissa personer, inte han själv, skrek ”go home”. Men då hade han inte tanke på att det skulle uppfattas som rasistiskt.
– Jag tolkade det som att man skulle avsluta arbetet, vara solidariska med blockaden. När vi blockerat en arbetsplats tidigare har ju våra medlemmar gått hem, säger han.
Han konstaterar att en del av arbetarna var med i det lettiska facket och att Byggnads såg dem som strejkbrytare.
Men förstår du att det kan ha upplevts som obehagligt av dem som jobbade där?
– Jag vet inte. Jag hade varit i deras lunchrum och omklädningsrum. Jag hade berättat med hjälp av tolk vad vi var ute efter.

En vecka efter luciamorgonen hålls förhandlingar i Arbetsdomstolen, AD. Laval vill att domstolen stoppar blockaden direkt. Men den får fortsätta och sex nya fackförbund lägger sympativarsel.
Laval packar ihop och åker till Lettland, de får ge upp bygget som slutförs av NCC. När Laval nu tappar intresset för att driva tvisten kliver Svenskt Näringsliv in med pengar till en fortsatt process. De vill ha svar på om facket verkligen har rätt att kräva att utländska företag skriver fullständiga svenska kollektivavtal. Och om man alls kan kräva svenska avtal av företag som har avtal i sina hemländer.
– Det kom väldigt lägligt på det sättet att de här två viktiga frågorna för oss skulle få sina lösningar i domarna, säger Lars Gellner, arbetsrättsjurist på Svenskt Näringsliv.
Han förnekar dock att organisationen på något sätt knuffade företaget framför sig för att få frågorna prövade. Även Anders Elmér avvisar bestämt sådana teorier. Han säger att advokaterna bara jobbade för att lösa problemet bra för företaget.

Företaget Laval fick ge upp bygget i Vaxholm.

Men i stället för att lösas vid förhandlingsbordet hamnade tvisten i EG-domstolen. AD bad om deras bedömning och den kom i december 2007.
– Det var ju ett slag i magen, säger Hans Tilly.
Enligt EG-domstolen hade Byggnads krävt betydligt mer än vad EU-reglerna tillät. Byggnads fick så småningom betala skadestånd till Laval. Men framför allt ledde domstolens besked till att den svenska lagen ändrades 2010. Begränsningar för vad facket får kräva av utländska företag med hjälp av stridsåtgärder infördes. Lagen är mycket omdebatterad. Socialdemokraterna har lovat att riva upp den. Men helt går det knappast att vrida tillbaka tiden, EG-domstolen dömde ju ut de gamla reglerna.

Tio år efter blockadvarslet är Lars-Göran Bromander åter på skolgården i Vaxholm. Han säger att det förr fanns en känsla av att man var nästan osårbar inom Byggnads.
– Men här fick man sig en riktig pungspark.
– Jag har frågat mig själv; handlade jag rätt? Hade historien varit på något annat sätt om jag inte hade drivit det här? Men jag tror att vi hade fått den här konfrontationen förr eller senare ändå.
TEXT: JENNY BERGGREN

LAVAL: STRIDEN SOM ÄNNU PÅVERKAR ARBETSMARKNADEN

2004

Juni/juli: Förhandlingar mellan Byggnads och Laval.
14 september: Laval tecknar lettiskt kollektivavtal.
15 september: Förhandling tillsammans med advokaterna.
2 november: Byggnads inleder blockad.
3 december: Elektrikerförbundet inleder också blockad, som sympatiåtgärd.
7 december: Laval väcker talan mot Byggnads och Elektrikerförbundet i Arbetsdomstolen. De vill att domstolen stoppar blockaden i väntan på huvudförhandling.
13 december: Uppmärksammad manifestation utanför bygget, fackliga företrädare ropar ”go home” till letterna.
22 december: Arbetsdomstolen meddelar att man inte stoppar blockaden i väntan på huvudförhandling.
22-27 december: Metall, Skogs- och träfacket, industrifacket, Transport, Handels och Fastighetsanställdas förbund lägger varsel om sympatiåtgärder.

2005

Januari-februari: Sympativarslen träder i kraft, även HTF ansluter till konflikten.
10 februari: Besked om att Laval gjort överenskommelse med Vaxholms kommun och lämnar bygget.
24 september: Arbetsdomstolen meddelar att man ska be EG-domstolen bedöma vissa frågor i målet.

2007