Den mytiske Leif Murar Karlsson – ”Passionerad och nära på fanatisk”
Leif Karlsson, mer känd som Murar Karlsson, tog sleven i näven när pengarna var slut, hade aldrig något bankkonto, ingen fast bostad och umgicks med alla – från statministern till A-lagare. För Murar Karlsson hade alla människor samma värde.
Det är författaren Wilhelm Östberg och fotografen Calle Ahlström som i en ny bok – ”Murar Karlsson, Gotland och friheten” – berättar om muraren och levnadskonstnären Leif Karlsson.
Boken beskriver den trend på 70- och 80-talet då en del människor vände ryggen mot normen i samhället och istället ville leva det fria livet.
Ett sådant gäng växte fram i Visby under mitten av 1970-talet. De hängde mycket på Stora torget och krogarna däromkring. Bland annat på Munken. Men de höll sig inte bara i stan utan var även ute på den gotländska landsbygden där de köpte upp små, slitna gårdar billigt som de sedan renoverade. Idén var att de skulle bo där, ha lite höns och låta barnen växa upp på gården.
– Det var mest gotlänningar men även en del inflyttade. Det var många konstnärer, artister och en del hantverkare i det här gänget. De hjälpte varandra och de drog från det ena stället till det andra. Ena dagen var det putsjobb hos någon och nästa dag var det takstolar hos någon annan. Det var så det fungerade, berättar Wilhelm Östberg.
Leif Karlsson lämnade Eksjö för Visby 1976 efter en konkurs och bråk med farsgubben. Och han kom snabbt i kontakt med det ”Fria folket-gänget” när han klev av Gotlandsbåten 1976. Enligt myten redan första kvällen efter mängder av pilsner som slutade med att han blev utkastad från Munken. Men redan dagen efter fick han sitt första murarjobb av självaste krogägaren som ansåg att Leif ”ändå var väldigt trevlig och pratade mycket om mureri”.
Murar Karlsson kom från en riktig murarsläkt där mästarbreven staplades på hög. Pappa, bror och farfar var i branschen. Leif fick inte något mästarbrev men han var ändå en virtuos så fort det skulle muras. Han hade ett rykte om sig att vara den bästa muraren på Gotland.
– Jag har pratat med många hantverkare som vittnar om att han har gjort enormt stiliga trappor och spisar. Om det var en knepig murstock som skulle renoveras, med vinklar och vrår och hopplös att få drag i, så sökte man upp Murar Karlsson. Han var utan tvekan duktig, men framför allt var han passionerad. Han var nära på fanatisk då han nästan bara ville prata mureri, säger Wilhelm Östberg.
– Han har bidragit till Gotlands byggda kultur. Mureriet är bestående värden som han skapat.
Murar Karlsson levde ett enkelt liv med en hel del dricka på vägen. Han hade aldrig någon fast anställning och ingen bostad. Ibland fungerade en husvagn som sovplats men ofta bodde han där han jobbade.
– Han levde ur hand i mun. Pengarna som kom in stoppade han i fickorna. Jag har pratat med kvinnor som levde med honom och de har berättat att han aldrig hade något bankkonto. Pengarna räckte så länge de räckte. När de var slut jobbade han lite igen.
Murar Karlsson tog inga uppdrag där det var aktuellt att skriva något kontrakt eller avtal. Att betala skatt var aldrig på tal.
– Det gick inte att köpa honom utan man fick förtjäna att ha honom som murare. Det gick inte att komma som en chef från ett byggföretag och fråga Murar Karlsson om han kunde göra det och det. Han var totalt ointresserad, utan det handlade om personliga relationer. Han skulle gilla att jobba på det där stället, han skulle tycka om det huset, säger Wilhelm Östberg.
Leif Karlsson var även väldigt intellektuell och läste kopiöst mycket. Flera böcker i veckan. Och han hade en oerhörd förmåga att kunna umgås med alla. Och naturligtvis finns det massor av historier från Murar Karlssons äventyrliga liv.
En handlar om när han sitter på restaurang Guldkaggen i Burgsvik på södra Gotland och dricker öl med några kamrater. Då kommer Ola Ullsten, dåvarande statsministern, in med några bekanta. Till saken hör att Murar Karlsson gjort en del murarjobb för Ullstens räkning.
”Tjena, tjena Ullsten. Kom och sätt dig här”, säger då Murar Karlsson.
Ullsten var måttligt förtjust i detta. Han hälsade förstås men inte mer än så. Då sa Murar Karlsson:
”Det är bra att du har mycket att göra, det förstår jag. Men vi gör så här – du styr riket så tar jag hand om mureriet. Då blir allt bra.”
– Det här var typiskt för Leif. Han var en enorm social begåvning. Det spelade ingen roll om det var statsministern eller en A-lagare. Han kunde umgås med alla och var enormt jämlik. Han skilde inte på människor.