På ett bygge i Göteborg i slutet av förra årtusendet såg jag födseln av en meme* som sedan låg i träda något tjog år för att plötsligt dyka upp igen, fast nu på de stora internationella fotbollsarenorna. Och, som sådana brukar, så fortplantade den sig närmast exponentiellt. Det gjorde den på bygget också.

En av de driftiga snickarna hade inte bara den, i dessa sista skälvande plåtformsdagar, nyttiga spetsegenskapen att han behärskade såväl gas- som elsvets, han var dessutom lokal fotbollsstjärna i en klubb två nivåer under allsvenskan. Då han också var både rolig och kamratlig fick han lite stjärnstatus även på bygget, särskilt bland lärlingarna.

Om man en genomsnittlig novemberdag, med underkylt Göteborgregn och styv kuling, hade brottats med vresiga och skeva gamla plåtformar, så var man rätt mör när man lommade ut till sista tvåtimmarspasset. Inte mycket spring i benen. Förutom Olof då, för så hette fotbollssvetsaren. Och som ett litet bevis på sin obestridliga överlägsenhet, gjorde han ett omotiverat skutt ute på valvet innan han visslande eldade igång skärbrännaren. Lärlingarna stod som imponerade uggleholkar omkring. Och det stod inte länge på innan vi kunde se även dem struttande hoppa, och faktiskt även några av de äldre. En ädelmeme, sanna mina ord.

Om man tv-tittat hyfsat mycket på internationell fotboll det senaste året, så har man inte kunnat undgå att notera att ett ökande antal straffskyttar precis innan foten träffar bollen gör ett vad som verkar omotiverat hopp. Och det är inte Olof som är tillbaka efter tjugo år. Men det är samma skutt. Men varför gör de så? För naturligtvis förlorar ju skytten i både kraft och precision när han väljer denna gambit.

Evolutionsforskningen kan ge besked. Och som jag av (den mänskliga) naturen är ganska lat, så citerar jag först mig själv, ur en bok om språkets evolution: ”Evolutionsbiologer hade länge förbryllats över en del synnerligen extravaganta särdrag hos en del arter, egenskaper som rimligen inte kan ha tjänat som överlevnadsfaktorer i kampen för tillvaron.

Påfågelhannens stjärt är väl det mest kända exemplet; men jag antar att livsfarliga lekar som bergsbestigning, acapulcodykning och kokainsnortning också kan räknas dit. Det handlar alltså om karaktärsdrag och beteendemönster som ger bäraren av dem ett otvetydigt handikapp på fitness-marknaden.

Påfågelshannen släpar som bekant på en enorm fjäderbuske där bak, och här kan vi verkligen snacka om att storleken spelar roll. Så hur resonerar då – enligt den numer vedertagna evolutionsbiologins handikapprincip – fröken påfågel? Jo, så här: ’Åh, en sån stilig hanne, och jättestor stjärt har han, med många färgglada fjädrar. Om han har lyckats överleva, trots detta enorma handikapp, så måste han bära på sjusärdeles goda gener. Honom ska jag ha.’”

Teorin utvecklades av den israeliske biologen Amotz Zahavi för att förklara hur beteenden och ”karaktärsdrag” som inte verkar vara de allra bäst lämpade för överlevnad har kunnat gynnas av evolutionen. Som exempelvis de afrikanska gasellernas återkommande och omotiverade höga hopp vid flykt undan savannens köttätare, hopp som inte ökar hastigheten utan snarare minskar den. Förklaringen? Jo, att antiloperna antas meddela kattdjuret att de har så mycket kraft kvar att de kan kosta på sig denna ”show off”.

Straffskyttarnas till synes kraft- och precisionsödslande manövrar har sålunda till syfte att visa målvakterna att skyttarnas överlägsenhet är så stor, att de kan kosta på sig skuttet.

Precis som Olof.