"Betong – historier från byggboden" – läs ett exklusivt utdrag ur succéboken här
Gud har möjligtvis skapat himlen och jorden – men allt däremellan är gjort av oss!
Betongkonstruktioner tornar upp sig överallt i det danska landskapet. Motorvägsbroarna, de stora företagens huvudkontor, flervåningshusen med de allt för dyra lägenheterna, tågstationerna, de allt större och längre broarna över sund och bält och allt mer monstruösa köpcentrum. Alla dessa röststarka monument över vår civilisation är skapade av betongarbetare. Men precis som ingen längre kommer ihåg vem som byggde pyramiderna, den kinesiska muren eller ens Rundetårn, så är det nog inte heller någon som kommer minnas de danska betongarbetare som reste vår tids monument.
Jag har tillhört detta tysta, hårt arbetande folk här i Köpenhamn de senaste tio åren. De här berättelserna är mitt försök att bryta tystnaden och skriva vår historia. Alla historier i den här boken är baserad på den verklighet jag har upplevt på de köpenhamnska byggarbetsplatserna, men sammanhangen och namnen är påhittade, alla likheter med verkliga personer och händelser är oavsiktliga och beror på tillfälligheter.
Vredens droppar
Klockan är fem på morgonen. Det är fortfarande mörkt och regnar. Det är det där typiska danska vinterregnet. Dropparna är så små att de bara syns i ljuset från gatlyktorna. I varma länder tror jag inte man skulle kalla det för regn, det skulle nog uppfattas som hög luftfuktighet, men när temperaturen ligger nära noll och vinden slår som en blöt disktrasa i ansiktet så tvivlar man inte på att det regnar. Jag cyklar genom Köpenhamns gator på väg mot jobbet. Det är ingen trevlig cykeltur och den ger en föraning om hur resten av dagen kommer bli.
Man kan vänja sig vid mycket. Min kropp skulle helst vilja att jag åkte hem och gick i idé över vintern, men hjärnan vet att så funkar det inte. När jag började i branschen och fortfarande var ung och naiv ringde jag en gång till min arbetsledare och försökte förklara för honom att jag cyklade till jobbet, det regnade av bara helvete och jag ville vänta tills det klarnade upp. Det gick inte! I dag har jag vant mig vid att fokusera på den varma kopp kaffe som väntar på mig i boden.
I bodens värme är vädret det enda vi tänker på. De andra, som har åkt bil, har ännu inte känt vädret på sina egna kroppar, men de vet alltför väl hur eländig en sådan här dag kan bli. Det är ingen som vågar säga ordet men alla tänker på det, det förlovade landet, livbojen: Väderpermittering!
Arbetslaget består huvudsakligen av gamla män: Gynter, Jörgen, Niels, Ib, Vilhelm och Knud är alla gamla i gamet och på väg mot pension. Vilhelm är redan ett år över pensionsåldern. Han kan bara inte se sig själv utan arbete, eller kanske är det så att han inte har råd att gå ner i inkomst.
Niels och Ib sitter närmast fönstret. De ser ut i mörkret hela tiden, som om de räknade regndropparna i gatlyktornas gulaktiga sken. Kanske tittar de efter en flyktväg. Knud och Gynter fördjupar sig i sin morgonöl. Jörgen, som är lagbas, sitter tyst med tidkorten och noterar i sin anteckningsbok. De gamla vet, av bitter erfarenhet, att det inte är någon poäng med att tala om det eländiga vädret, det blir eländet bara större av. I stället sitter de tysta och väntar på att det ska bli dags att gå ut.
Förutom de gamla är vi tre yngre i laget: lärlingen Daniel, Hans och jag själv. Hans och jag har arbetat ihop i snart ett år, vi är jämngamla, vi har bägge två precis skaffat lägenhet med varsin tjej och vi har stora planer på att finna lyckan. Vi vet mycket väl att vi ska hålla käften och göra som vi blir tillsagda men vi kan helt enkelt inte köpa tanken på att gå ut i det där skitvädret.
Jag släpper ifrån mig en djup suck och konstaterar högt att vädret är skitdåligt. Ingen reaktion. Då prövar Hans. Han sneglar på basen och säger:
– Det blir väl permittering…
Talande tystnad. Bara Vilhelm sitter med ett snett leende.
Vi unga har hört de äldre berätta om tiden när lite regn var anledning nog till permittering eller ”kit-dag”, men tiderna har förändrats. Det har blivit längre mellan permitteringarna och kit-dagarna, när man stannar inne och super i stället för att jobba, är helt borta.
Vi unga vet precis lika väl som de gamla att det är firman, det vill säga arbetsledaren, som bestämmer om det blir permittering eller inte. Det står i kollektivavtalet. Vi vet också att arbetsledaren inte frivilligt permitterar oss. Laget kan välja att bara bli sittande i boden oavsett vad arbetsledaren säger, men det skulle vara en krigsförklaring och skulle kanske sluta med att vi fick kicken när bygget var färdigt. För de gamla skulle det vara svårt att hitta nya jobb.
Det skulle vara annorlunda om det vräkte ner, då skulle vi bli sittande, så mycket självrespekt har vi fortfarande, men i de här gränsfallen, när det nu inte är monsunregn, är det kanske klokast att inte dra igång ett krig som vi inte vet hur det slutar.
De gamla vet att det inte lönar sig att sätta sig upp mot tingens ordning, det får man bara mer bekymmer av. Istället för att gå och lipa över det har de vant sig av med att protestera, och gjort ordningen till sin egen. Med sina fårade ansikten, seniga kroppar och stora, kraftiga händer liknar de mänskliga städ, illa slagna men hårda. De har genom sina långa liv fått så många slag att slaggen är borta, det är bara stålet kvar. De står ut med det, de står ut med allt.
Den här diskussionen, med alla fina nyanser och invändningar, förs vid bordet den här morgonen. Men inte på danska, utan i total tystnad.
Upproret har slagits ner och vi vet inte vad vi skall göra. Lärlingen, som bara är 17 år gammal men ser ännu yngre ut, tittar förtvivlat på Hans och mig med en blick som säger:
– Jag vill inte ut i det här pissvädret. Gör bara nåt!
Men vi är nere för räkning.
Strax efteråt reser sig lagbasen upp och visar därmed att nu är klockan 06.35 och vi har slappat färdigt. När basen reser sig följer laget efter. Så är det bara. Gör vi inte det så hugger vi vår ackordförhandlare i ryggen.
En gång förklarade en kommunistisk brevbärare för mig att orsaken till att man då det begav sig valde en hierarkisk struktur i arbetarrörelsen har att göra med att grunden för arbetarkampen är att vi måste få en helvetes massa människor att hålla ihop, medan arbetsgivaren bara måste vara enig med sig själv. Så om vi ska ha en chans mot arbetsgivarna måste vi ställa oss i givakt och lyda order. Det kanske stämmer, men jag tycker ändå att det är lite motsägelsefullt att vi ska lyda en ny diktatur för att bli av med en gammal.
Vi byter om under tystnad. Ingen av oss tar på regnkläder. Visserligen är vi på väg ut i ett förbannat skitväder, men det är inte frivilligt, och det signalerar vi genom att inte ta regnkläderna. Det är en gammal tradition hos betongarbetare. Idiotisk, men stolt.
När jag går ut på trädäcket som ligger framför vår bod, piskar regnet mig i ansiktet. Jag böjer snabbt på nacken och vänder hjälmen mot vindriktningen. Jag går förbi arbetsledarens bod med böjd nacke.
Jag vet nog att jag inte borde gå igång för ett par regndroppar, men nu när jag står här nere med gyttja till fotknölarna, regnet rinnande ner för hjälmen, och tittar upp mot de upplysta fönstren i arbetsledarens bod är det något oförnuftigt och okontrollerbart som håller på att välla fram inom mig. Jag försöker kämpa emot med alla mina sakliga och rationella argument, men vreden får ändå tag, det är som en våldsam våg sköljer över mig. För varje våt vindstöt sköljer vågen av vrede igenom mig, fyller mig och får mig att se rött. Vinden slår våt mot mig och återigen ser jag ner för att skydda mitt ansikte. Nedanför mina slitna arbetskängor ligger en stor, svart sten halvt begravd i den bruna gyttjan. Ilskan griper tag i mig, river i mig och ger mig en våldsam lust att plocka upp stenen ur leran och slänga den igenom arbetsledarens fönster. Jag kan redan känna stenens kalla, våta tyngd i min hand och leran mellan mina fingrar. De sista fördämningar av förnuft ger efter för tidvattenvågorna av vrede som sköljer genom mig. Jävla skitjobb! Jävla skitliv!
När jag står där och tittar upp mot bodarna kommer Vilhelm förbi. Han går runt en vattenpöl, går till mig och klappar mig vänskapligt på axeln.
– Jakob, vet du varför vi ska jobba i regnet?
– Nej, Vilhelm. Det vet jag ta mig fan inte.
– Det är för att det inte ska finnas nåt tvivel om att firman pissar på oss.
Han ger mig ett djävulskt leende och blinkar med ena ögat, sedan släntrar han igenom en enorm vattenpöl och så vidare till en utgrävning för att armera bottenplattan till ett hisschakt. Jag står en stund och ser hans gamla, krokiga kropp vagga och linka sig fram genom gyttjan till sitt hål innan jag själv vänder mig om och går till mitt eget, där Hans redan är i gång med att rigga upp vår radio.
Översättning: Henrik Johansson