Våga vägra stå med mössan i hand igen
Många unga byggare verkar tycka att de klarar sig utan trygghet på jobbet. Får de sluta på ett ställe hittar de snabbt en annan arbetsgivare som vill ha dem. Las (lagen om anställningsskydd) behövs väl inte?
Jag kan medge att las numera är lika hålig som schweizerost. I samband med avtalsrörelser och regeringsskiften har det blivit tillägg och avdrag i lagen, till den grad att ganska få egentligen vet exakt vad som gäller. Ändå är det en så viktig lag. Efter din lön är det nog den som styr våra arbeten allra mest.
Det är förstås lätt att vara optimist när man är ny i arbetslivet; det mesta ligger framför en, nog klarar jag mig själv och det är bara att gå vidare om jag är missnöjd. Många sneglar dessutom på det stora landet i väster som länge stått för både frihet och stora drömmar.
Men till slut hinner verkligheten ikapp den amerikanska drömmen. För ju äldre vi blir, desto mer inser vi att livet sällan blir som vi tänkt oss. Det är den egna hälsan och anhörigas, stökiga barn, flyttar, bostäder och annat som beter sig. Då är det skönt att åtminstone vara någorlunda trygg på jobbet. Att veta att man faktiskt har rätt att bilda familj, bli sjuk eller påpeka missförhållanden utan att konkurreras ut av någon yngre, billigare förmåga.
Därför är det bra att LO sagt nej till de kompromisser i las som hittills varit aktuella trots att hela Sverige väntar på ett resultat. Ja, att plocka sönder las ännu mer vore faktiskt en katastrof. Då har vi ingen ordning alls.
Och oavsett hur vi har röstat är vi väl ganska få som vill att vi ska återgå till ett Sverige där både byggnadsarbetare och andra anställda står med mössan i hand och låter arbetsgivaren välja och vraka?
Tänkte väl det. Ibland måste man göra modiga saker – som att säga nej – annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.
En hel lägenhet full med verktyg! Så kan kriminalitet också se ut.
Kom igen alla byggbolag; hur svårt kan det vara att fixa handsprit till bygget och boden?
