För drygt tio år sedan var jag inbjuden av Svenska Pen att tala på ett möte med anledning av att den årliga, dystra, statistiken om mördade journalister släpptes.

Naturligtvis präglades mitt tal av all tänkbar respekt för dessa offer för den yttersta intoleransen, men jag passade också på att sätta dessa siffror — genomsnittligen, i världen, dödas kanske 60–80 journalister per år som ett resultat av sitt yrkesutövande — i ett annat perspektiv, nämligen mängden byggnadsarbetare som dör under sitt arbetsutövande; och då handlar det om ungefär en trekvarts miljon (!) människor.

Enorma dödstal

Mellan en halv miljon och en miljon byggnadsarbetare dör varje år i arbetsplatsolyckor. År efter år. Tanken svindlar. Som om alla invånare i Göteborg med kranskommuner utplånades, varje år.

Det är FN-organet ILO som för statistik över hur många människor som dör i arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar och den obehagligt stabila siffran brukar hamna på drygt två miljoner människor varav 30 till 40 procent inom byggsektorn — alltså 0,6–0,8 miljoner människor.

Sammanställningen av våld och övergrepp mot journalister görs av pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser. Och det är naturligtvis en bedrövlig läsning, även om man faktiskt för år 2019 redovisar en minskning i antalet dödade, ”bara” 49 stycken förra året.

Mitt syfte var inte då, och är inte nu, att bagatellisera morden på dessa 49 yrkesutövare med hänvisning till att antalet dödsfall bland byggnadsarbetare är så sinnessjukt mycket större.

För det finns självklart inte någon acceptabel siffra när det handlar om mord, särskilt inte när det sker för att tysta någon som försöker rapportera om övergrepp, tortyr, folkmord eller korruption, vare sig beställaren av mordet är en kokainbaron, krigsherre, oljebolag — eller stat.

Möjligen kan det vara en poäng att påpeka, att det massmediala intresset för döda byggnadsarbetare står i omvänd proportion till antalet; mycket lite, om ens något, skrivs om denna, nästan miljonhövdade, skaras liv, och död.

Mord eller ”mänskliga faktorn”?

De flesta som lyssnade på Svenska Pens möte då blev förstås obehagligt överraskade av denna genomlysning och jag fick också tack efteråt — men även någon som tyckte att ”byggnadsarbetarna blev ju åtminstone inte mördade!”. Det är ett argument som tål att diskuteras kring.

Nej, platschefen ligger inte på kontorsbyschans tak med en kikarförsedd älgstudsare och prickskjuter besvärliga skyddsombud och lagbasar. Och arbetschefen passar inte på att, när han ändå besöker bygget, knuffa ner fackliga förtroendemannen från femte våningen.

Men för den mamma som fått sin 19-årige son krossad under en otillräckligt förankrad väggform blir inte sorgen och förlusten mindre för att dödsfallet berodde på tidsbrist eller att skyddsombudets påpekanden inte hörsammats. Barnen till den medelålders elektriker som fullkomligt friterades till döds under arbete i ett ställverk där beställaren missat att slå av strömmen får inte sin pappa tillbaka bara för att dödsorsaken var slarv, inte mord.

Säkerhet står mot girighet

Kanske kan man någon gång hänvisa dödsorsaken till ”den mänskliga faktorn” — även om skyddsronden är minutiöst utförd så kan en arbetare snubbla och omkomma i en fallolycka. Men inte om den mänskliga faktorn ifråga heter girighet. För den fruktansvärda sanningen är, att merparten av våra arbetskamrater omkommer på grund av att säkerhet ofta, men inte alltid, är en kostnadsfråga.

2019 omkom tio av våra arbetskamrater på jobbet.