"Jag tvingades byta bygge och jobba ensam"

”Hoten förstörde mitt bröllop”

Claudiu Angheluta arbetade som rivare, blev svårt skadad och försökte rädda kollegor från samma öde. Arbetsgivaren ville bli av med honom och till slut gav han upp. Här berättar han om ett tillfälle där han kände sig pressad av företaget.

”Hur kan man behandla folk så illa? Jag skulle åka till mitt hemland Rumänien för att gifta mig. 200 personer, släkt och vänner, var inbjudna, lokal var bokad liksom flyg. Jag hade sökt och fått semester, bekräftat med sms, allt var klart på jobbet. Dagen före avresan ringde mina chefer och kallade till ett omedelbart möte på kontoret.

Jag anade vad de ville. Visste att de ville bli av med mig på grund av min svåra vibrationsskada och på grund av att jag försökt hjälpa andra anställda på företaget att inte skadas. När jag kom till kontoret låg ett papper på bordet som de ville jag skulle skriva under, att jag skulle säga upp mig själv. ”Du har inte semester längre. Om du skriver under kan du åka, annars om du åker så kan vi säga upp dig”, sa en av cheferna. Jag började nästan gråta, det hjälpte inte vad jag sa. Senare samma dag kontaktade jag fackets Anders Karlsson som kom hem till mig och sa:  ’Åk Claudiu. Det är inga problem.’

Jag åkte men jag kunde knappt koncentera mig. Glädjen var borta.”

Läs hela granskningen: 
Allt tystare på bygget – färre vågar säga ifrån 

”Jag tvingades byta bygge och jobba ensam”

Lorenzo Santamans var snickare och lagbas på ett bygge där lönekonflikterna eskalerade. Många mådde dåligt och han råkade själv illa ut genom en hård psykisk press.

”Allt blev infekterat, bagateller växte till stora problem. I två år stod jag som lagbas mitt i flera lönekonflikter som bara blev värre och värre när vi hävdade vår rätt. Platsledningen slutade lyssna på oss, det ledde bland annat till en allvarlig fallolycka. Fyra kollegor gick in i väggen, två skyddsombud frånsa sig sina uppdrag. Vi var eniga i laget men det var jag som frontade. Platsledningen ville att jag skulle vara tyst, ville ha bort mig. Inget förslag dög när det kom från just mig.

Chefen kallade nästan aldrig till avstämningar om lönen. En gång tog han ifrån mig gipskniven för att visa hur jag skulle gipsa. Jag och mina kollegor kontaktade flera gånger höga chefer i företaget för att få ett slut på problemen. Men det blev ofta värre stämning på arbetsplatsen efter det. Cheferna vägrade bemanna upp och sålde i stället bort moment för att slippa att vi la oss i. Det var fruktansvärt psykiskt påfrestande. Det var otaliga möten, jag blev till slut tillsagd att byta bygge. Sedan vid ett möte i kojan sa en chef till laget. ”På måndag åker Lorenzo härifrån. Om ni skärper er kan Lorenzo stanna”. Då brast det efter så många månader av psykisk press, jag slog näven i väggen, i whiteboarden och bröt min hand. Knogen flyttade sig.

Efter sjukskrivningen tvingades jag byta bygge och jobba helt ensam. Det var ett sätt att frysa ut mig. Senare i en central förhandling fick jag rätt. Det var fel att de flyttade mig. Idag jobbar jag med samma lag som då.”

”Jag blev för obekväm och förlorade jobbet”

Magnus Jonsson, var skyddsombud. Idag är han arbetslös. När företaget sa upp folk drogs gränsen vid Magnus som jobbat där i fyra år. Efteråt har personer längre ner på listan tagits in.

”För mig är det tydligt att jag inte har något jobb för att jag drev olika frågor om skyddet. Hos min senaste arbetsgivare till exempel kom vi in i flera lägenheter med asbest och jag sa att vi river inte i detta, det måste komma proffs. Då fick jag motstånd från chefer, som ifrågasatte min kunskap. Jag var tvungen att förklara vad asbest var. Det är enormt tröttsamt.

Jag är utbildat huvudskyddsombud, har varit på mängder med byggen och arbetslett sanering, bland annat för Nato på Island med enorma krav på säkerhet. Den ökade tystnaden oroar mig mycket. Den kan leda till att färre tar förtroendeuppdrag men också till att fler skadas, exempelvis av asbest. De unga kan för lite, vi äldre måste lära dem det vi kan om farorna och säga ifrån, det gäller även vibrationer. Jag stred stup i kvarten mot vita fingrar. Vi hade en kille som blev skadad som bara var i 20-årsåldern.

Jag blev obekväm och man har inte alltid mått bra efter förhandlingar. Man ska inte behöva bli ifrågasatt som skyddsombud och facket måste stå upp när vi förlorar jobben. Mitt yttersta mål som skyddsombud är att alla på bygget ska komma hem hela.”

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde.