"Jag tänkte: Ska det vara färdigt vid 46 års ålder?"
Den ihärdiga höga febern, tung hosta, påverkad andning och en rädsla för Respiratorn. Joakim Kahlman, ombudsman på Byggnads Väst, berättar om mardrömsveckorna som innebar dödsfruktan och en kamp mot fienden covid.
Känslan när han berättar är att detta skedde för länge sedan, en traumatisk upplevelse som han via en längre tids bearbetning nu kan förmedla till omvärlden. Men sanningen är att detta skedde bara för några veckor sedan.
Det var ingen vanlig förkylning. Det kände han. Den yngsta sonen hade kommit hem några dagar tidigare och varit krasslig. Nu, på kvällen lördagen den 2 maj, började det komma smygande i Joakims kropp. Han fortsatte jobba med förhandlingar via videolänk.
Onsdag. Feber. Hög feber. 40 grader. Torsdag, fredag, lördag. Febern lika hög. Alvedonen rör vid kroppen som en liten pust, knappt märkbar. Jo, det är nog covid. Han och frun luktar på vanilj, kaffe och kryddor som avger starka dofter men han känner inget.
Håll dig hemma, säger man från vården. Se till att dricka mycket. Inte läge att åka in än. Men det tufft för Joakim, svårt att överhuvudtaget förflytta sig någonstans i huset. Ett maratonlopp att bara ta sig till toaletten.
Söndagen kommer och ingen förbättring i sikte. Han tvingas andas försiktigt, försiktigt. Halvandas. Lura hostningarna som drämmer och drämmer när han tar djupa andetag. Han kräks av dem. Frun ringer vårdupplysningen och nu kommer beskedet, det efterlängtade men samtidigt skrämmande: Åk in.
– Det visade sig vara rätt. Prover visade att jag inte syresatte mig tillräckligt.
På den första avdelningen där han hamnade var det ensamt. Han upplevde sig inte få någon information utan fick hålla till godo med en syremask. Han vågade inte somna, rädd för att aldrig mer vakna om han tappade masken. Varför han? Han hade ju hört om riskfaktorerna, övervikt och högt blodtryck, och därför själv varit extra försiktig.Han hade tänkt på att inte belasta sjukvården. Han hade dessutom funderat mycket på det orättvisa i att han som ombudsman faktiskt hade möjlighet att jobba hemifrån, jämfört med kollegor i byggbranschen som tvingats möta osäkerheten på golvet.
Men nu låg han här.
Någon dag senare, på tisdagen, ljusnar det lite grann. Han hamnar på avdelning 303 på Östra i Göteborg där han får mer hjälp och information. En läkare erbjuder honom att ingå i en studie där han får ebola-läkemedlet Remdesivir. Han tvekar inte. Finns det något som kan hjälpa, så.
En natt överhör hans rumsgranne en diskussion om Respiratorn mellan vårdpersonal. Om det är om Joakim eller rumsgrannen samtalet rör framgår inte. Kanske det är dags nu?
– Jag tänkte: Ska det vara färdigt vid 46 års ålder? Jag kände en stor rädsla för att det kanske inte blir så mycket mer i livet. Hamnar man i respirator vet man inte om man blir väckt någon mer gång eller om man är färdig.
Istället vänder det. Sakta, sakta vänder det. Febern försvinner.
– Det kändes helt fantastiskt, då kände jag någonstans att det här går åt rätt håll. Jag ropade inte hej, man har hört att viruset är väldigt lömskt, men det kändes ändå bra.
En vecka efter att Joakim lagts in på avdelning 303 skrivs han ut. Rumsgrannen får även han komma hem. När vi talar har han precis lämnat vårdcentralen. Hans levervärden har förhöjts efter Remdesivir-kuren och måste hållas i balans.
– Men jag mår bra, förutom att jag är tagen av det. Och så är jag trött och sover dåligt på nätterna. Det brukar jag inte göra annars.
Den 3 juni är det tänkt att han ska gå tillbaka till jobbet som ombudsman. Den fasansfulla kampen som inleddes för blott en månad sedan är över.
