Ingen får uteslutas om ackordet ska leva
I sin mest renodlande form är konfliktgränsen mellan ett fackförbunds medlemmar och arbetsgivarparten horisontell till sin natur. Under gränsen finns de anställda, ovanför sitter arbetsgivaren. Sedan gäller det för de anställda att medelst förhandlingar dra ner en så stor del som möjligt av den vinstkaka de jobbat ihop, till den egna sidan.
Så var det för 100 år sedan och så är det idag.
Det mest effektiva sättet för en arbetsgivare att få arbetstagarna att misslyckas förhandlingarna är att sätta upp vertikala konfliktgränser mellan de anställda. Så split i en grupp som i allt väsentligt har ett gemensamt intresse, helt enkelt.
Senaste tiden har byggarbetsgivarna angripit ackordssystemet, genom att utmåla det som ett verktyg för att slå ut kvinnor från branschen och underblåsa en machokultur.
LYSSNA: Byggnads och arbetsgivarna debatterar ackordslön
Personligen har jag väldigt svårt att tro att det här handlar om något annat än pengar. 2013 gjorde Byggnadsarbetaren en kartläggning som visade att de fack som kan mobilisera en stark lokal förhandlingsvilja bland medlemmarna, också är de som får mest löneglidning.
Är det något som ackordet gör, så är det att skapa en stark lokal förhandlingsvilja. Och det märks också i byggjobbarnas lönekuvert. De har legat i topp i LO:s löneliga så länge jag kan minnas. Och det är det som arbetsgivarna vill ha bort.
LÄS: Det här betyder lokala förhandlingar för löneutvecklingen
Så vad göra?
I min värld finns tre svar: Solidaritet, solidaritet och solidaritet. I en debatt i Sveriges Radio nyligen berättade byggnadsarbetaren Anneli Larsson om hur en del av hennes kvinnliga kollegor inte tilläts prova att utföra vissa arbetsuppgifter, eftersom de tros sabba förtjänsten. Ni som medverkat till sånt trams: LÄGG NER, om ni vill ha ackordet kvar. Något mer kontraproduktivt står inte att finna på arbetsmarknaden.
För varje vittnesmål som det som Anneli Larsson avgav, ekar era argument för ackord allt tommare. Arbetsgivaren kommer att fortsätta bygga sina staket mellan er, tills ni står en och en i var sin fålla. Lycka till med förhandlingarna i ett sådant läge.
Ackordets överlevnad hänger på att gubbarna och tanterna i schakten och på ställningarna står upp för det. Om det ska lyckas får inte en enda byggjobbare, oavsett bredd, längd, färg eller form känna sig utesluten.
Först när arbetslagen står helt enade finns förutsättningar för att håva hem bra förtjänster.
Så var det för 100 år sedan och så är det idag.
JOHAN SJÖHOLM, redaktör