Fackliga hyresrätter och efterfrågans grå vardag

I veckan kunde Byggnadsarbetaren berätta att Byggnads nu ska vara med och pröjsa för ett bygge av drygt 200 hyreslägenheter i Lund. Bygget är en saminvestering ihop med systerförbundet Kommunal och det kooperativa, och av facket kontrollerade, bygg och bostadsföretaget Riksbyggen.

För oss som är kritiska till det marknadstänk som i allt väsentligt driver bostadsbyggandet i Sverige, låter det här spontant som ljuv musik. En kort stund tillåts vi sväva ut i en tanke om att det här kan vara framtiden. Kooperationen och fackföreningsrörelsen som en behovsorienterad byggkoalition, i motvikt mot marknadens efterfrågestyrda oligopoljättar.

Sedan läser vi en bit ner i texten.
– Vi gör vad vi kan för att hyrorna ska vara rimliga, men det kommer inte att vara billigt eftersom det är nyproduktion.

Det är Lars Hildingsson, Byggnads andreordförande, som yttrar orden. Vi kastas abrupt tillbaka in i den grå verkligheten. Efterfrågans grå verklighet.

För det är ju så, att inte ens när facket bygger ihop med sitt eget byggbolag, går det att utlova något mer än ”att vi gör vad vi kan” för att så många som möjligt ska ha råd. Redan 2011 visade Byggnadsarbetaren i en stor granskning att Riksbyggen är lika mycket slav under efterfrågedoktrinen, som alla andra aktörer på byggmarknaden.

Icke desto mindre är projektet i Lund lovvärt. Det är en viktig symbolhandling, ett gott exempel för andra att inspireras av. Byggnads tar nu genom handling strid för upplåtelseformen hyresrätt och det borde fler göra.

Men vi lever samtidigt i en tid då Boverket spår att det behöver byggas 45 000 bostäder årligen i Sverige inom en överskådlig framtid, och marknaden i hyfsade konjunkturtider inte ens förmår kravla sig över 40 000. I en tid då studenter tältar utanför våra största universitet. I en tid då föräldrarnas belåningsgrad på den egna villan allt mer bestämmer när ungarna ska lämna boet och vart de kan flytta.

Jag ser begränsade möjligheter för facket att lösa den krisen, det är inte heller deras ansvar. Bostadsbyggandet i Sverige behöver ett rejält systemskifte, som kan svara på frågan: Vem ska bygga de cirka 7 000 bostäder varje år, som behövs men som inte efterfrågas?

”Lovvärt” är tyvärr inte tillräckligt, det krävs betydligt mer än så.

JOHAN SJÖHOLM, redaktör