Hur stora löneskillnader pallar ett fackförbund?

Jag minns när jag var liten, hur farsan brukade berätta om den där gången när han inte fick vara med och mäta. Han var murare, ofta en grupp på bygget som uppfattas stå lite över de andra. Men inte den gången. Någon lagbas på firman där han jobbade hade hittat på någon ursäkt för att han inte skulle få vara med och dela på lagackordet, med de andra yrkesgrupperna.

Det där satt som en tagg sedan. Jag tror egentligen aldrig han släppte det, även om han blev kvar på den där firman tills den kursade under 90-talskrisen.

Idag är det många av Byggnads medlemmar som inte får vara med och dela på den välsmakande ackordskakan. Och det märks i statistiken. I senaste numret av Byggnadsarbetaren har vår reporter Cenneth Niklasson varit i Sundsvall och hängt en dag med glasmästeriarbetaren Torbjörn Bredin. Han berättar i artikeln hur han brukade älska att läsa Byggnadsarbetaren. Nu tycker han att det är för jobbigt, eftersom han ständigt påminns om att vissa kolleger, med andra yrkestitlar, tjänar långt över 200 kronor i timmen.

Själv tjänar han omkring 150.

50 spänn mindre i timmen. Dag ut och dag in. Eller om man räknar om det till tid: Sista kvarten i varje 60-minutare jobbar han gratis.

Det som Byggnads som medlemsorganisation måste fråga sig är hur länge det här håller. Vad händer med sammanhållningen i ett fackförbund med en sådan lönespridning? Även om handgreppen är lite olika, liksom verktygen och materialen, uppfattar nog de flesta yrkesgrupper inom Byggnads paraply som att de gör något på arbetsplatsen som de vill känna stolthet över. Den ekonomiska ersättningen är inte den enda förutsättningen för en sådan stolthet, men heller inte oväsentlig.

Lika lön för lika arbete. Liksom.

Om glasmästeriarbetarna inte ens orkar öppna sin medlemstidning, för att de känner sig som förlorare gentemot sina kamrater vvs-arna och snickarna, vad händer då den dag organisationen ber dem gå ut i strejk?

JOHAN SJÖHOLM, redaktör