Håkans besked, en hälsning från en annan värld

En läkare är så gott som alltid en efterfrågad person, varthän hen än kommer. Lika anställningsbar i Norrlands inland som i Stockholms innerstad.

Läkaren bestämmer i regel sin pensionsålder själv. Sjukhus och vårdcentraler skriker efter kompetensen långt efter passerat 65-årsstreck. Och vill man sitta på sin kammare och läsa journaler så går det bra – på uppdrag av Försäkringskassan.

Människorna, vars journaler läkarna sitter och bedömer, befinner sig i en tillvaro som är raka motsatsen. Utslitna, nedbrutna och ofta i en ålder där även fullt friska personer har svårt att hitta ny anställning.

Som till exempel vvs-montören Håkan Larsson i Margite Franssons avslöjande reportage som ni kan läsa här intill.

Skillnaden i livssituation mellan Håkan Larsson och de läkare som rått Försäkringskassan att neka honom ersättning, är så stor att det känns som att de kunde ha levt på olika planeter.

Olika världar som aldrig möts. Det är just detta som en del av oss kallar klassamhälle.

Inte ens i en situation där den ene ska ta ett beslut som kan bli nästan livsavgörande för den andre träffas de.

I slutet av 00-talet gjordes systemet med försäkringsläkare om, sedan det ifrågasatts om det gick att lita på Försäkringskassans omdöme. I allt för många fall hade domstolar givit Försäkringskassan bakläxa, i fall där försäkringsläkaren och den behandlande läkaren var oense.

Numer kallas försäkringsläkare för försäkringsmedicinska rådgivare. Systemets olika huvudrollsinnehavare är ofta noga med att påpeka att det inte är läkarna som tar besluten i fråga om ersättning. Fallet Håkan Larsson visar att läkarnas bedömning fortfarande väger oerhört tungt. Det var ingen lallare som Håkan Larsson hade bakom sig. Margareta Littorin var överläkare på ett av landets ledande sjukhus vad gäller Arbetsmiljömedicin. Men det räckte inte.

Försäkringskassan lydde rådet från sina ”bedömare”, det vill säga läkarna.

Som utomstående och lekman går det inte att värja sig för tanken att utgången hade blivit annorlunda om den bedömde och den bedömande lärt känna varandras världar lite bättre.

JOHAN SJÖHOLM