”Alla vinner på jämställdhet”

Det var aldrig någon självklarhet att Paulina Johansson skulle bli rörmokare. Med några dagar kvar tills ansökningsblanketterna skulle vara inne visste hon fortfarande inte vilken inriktning hon skulle välja på gymnasiet.
‒ Jag kände att jag ville jobba praktiskt, säger hon. Att vända papper på ett kontor kändes inte som någonting för mig. En tjejkompis tänkte söka VVS-linjen men hoppade av eftersom hon inte ville hålla på med avlopp, men jag tänkte att de måste ju också fixas. Jag har haft hästar hela mitt liv och mockat en del skit så jag är inte så kräsen.

Blev utfryst

På gymnasiet i Örebro var Paulina ensam tjej i en klass på 13 killar. Det gav en första erfarenhet av den mansdominans som präglar byggbranschen. Paulina Johansson blev socialt utfryst av klasskamrater, kallsint behandlad av lärare och hånad i sociala medier. När hennes mamma till slut krävde ett möte med skolledningen blev beskedet att Paulina Johansson behövde tuffa till sig.
‒ De kom fram till att det var mig det var fel på och skickade mig på kuratorsamtal istället för att göra någonting åt situationen i klassen. De tyckte att jag inte vågade ta för mig i gruppen, säger hon.
Studenten kom som en lättnad.
‒ Jag hade det i huvudet, att äntligen ska jag få komma ut och bli en i gänget. Men så blev det inte riktigt till en början.

Svårt hitta lärlingsplats

Att hitta en lärlingsplats var svårt. Paulina Johansson upplevde att firmorna var skeptiska till att ta in en ung kvinna. Och när hon till slut fick en lärlingsplats var det genom en kvinnlig personalchef som personligen engagerat sig i hennes fall.
‒ Jag fick reda på senare att de andra cheferna inte var lika positivt inställda, säger Paulina Johansson.
Bemötandet från kollegerna var desto bättre. Att bli en i gänget kändes plötsligt realistiskt. Arbetslivet lekte. Sedan kom dagen då allt förändrades.

”Fryser till is”

Paulina Johansson och en kollega var tillsammans ute på en skola som skulle byggas om till bostäder.
‒ Vi sitter i krypgrunden och jag håller på och sågar av ett avloppsrör när han plötsligt kastar sig över mig och trycker ned mig, säger hon. Han får för sig att han har rätten att ta både på och under mina kläder. När det går upp för mig vad han håller på med blir jag livrädd och fryser till is. Min kropp blir stel som en pinne, den lyder mig inte.
Såvitt Paulina Johansson visste var de ensamma på hela arbetsplatsen. Men övergreppet avbröts när en målare av en slump råkade komma förbi. Han såg inte vad som skedde, men det var tillräckligt för att distrahera angriparen.
‒ Min kollega som överfallit mig blir avbruten, han förstår att om jag skulle skrika så skulle målaren höra.

Lång process att våga berätta

Långsamt gick den omskakade Paulina Johansson upp ur krypgrunden. Skolbyggnaden låg långt från närmaste tätort och hon tvingades invänta arbetsdagens slut i bilen. Efter sex timmar ansluter kollegan som nyss antastat henne. Ingen av dem yttrade ett ord under färden tillbaka till firman. Paulina Johansson var 19 år gammal och skulle komma att vara tyst om övergreppet i fyra års tid.
‒ Beslutet att berätta mognade fram, säger hon. Men jag är också jätteglad att Byggnads började driva kampanjen ”Stoppa machokulturen”, det har varit en drivande del för mig att våga berätta. Att Byggnads har erkänt att vi har problem i vår bransch och att det finns andra som också blir utsatta och mår dåligt.

LÄS MER:
Starka reaktioner på jämställdhetskampanj
Vad tvingas du höra på jobbet?

Engagemanget för jämställdhetsfrågor har alltid funnits där, men de egna upplevelserna har lett fram till en vilja att förändra. I dag arbetar Paulina Johansson själv heltid med jämställdhetsfrågor inom facket. Uppdraget är att bygga upp ett nätverk för kvinnliga medlemmar i Byggnads GävleDala.
‒ Det ska bli som en lokal variant av Näta. För tillfället har vi bara en central Nätaträff per år med 45 platser, men intresset är mycket större än så. Vi är fler än 45 kvinnor i branschen.

Facket ger trygghet

Den fackliga erfarenheten har gett självförtroende. Och trygghet.
Sedan övergreppet i krypgrunden har hon arbetat på många ”jättebra” arbetsplatser, men med jämna mellanrum har manliga kollegor betett sig nedlåtande eller fällt sexistiska kommentarer. I dag vet Paulina Johansson att hon inte ensam behöver ta striden.
‒ När jag haft andra grejer som hänt mig har jag tagit upp det med facket, det har gjort att jag fått gensvar och hjälp. Jag är väldigt glad att jag vågat ta det steget.

En starkare organisation

Det är också så hon ser på sitt fackliga jämställdhetsarbete. Det handlar inte bara om att förbättra situationen för en kvinnlig minoritet utan om att bygga en starkare organisation för alla medlemmar.
‒ Jag vill att det ska hjälpa hela vår organisation. Om vi är fler som vågar säga ifrån när folk blir illa behandlade så vinner vi alla på det i längden. Ju fler som accepterar varandra, desto fler kommer att stanna kvar och vilja vara medlemmar. Jag tror att det kommer att leda till ett starkare fackförbund.